113 av 507 aktiviteter i banken arbetar med estetiska uttrycksformer. Skapande och estetiska uttrycksformer som till exempel bild, film, drama, musik, dans och hantverk. Varje aktivitet har syfte, material, tidsåtgång och genomförande steg för steg. Du kan läsa och skriva ut dem utan konto.
Många aktiviteter fungerar i hela spannet 6 till 12 år. Åldern på kortet är vår rekommendation, inte en gräns.
113 av 507 aktiviteter
Barnen tar en actionscen hela vägen från idé till färdig film, med regissör, skådespelare och kameraman utsedda inom gruppen.
Honung, sirap, vatten och olja i samma glas, där lagren som lägger sig av sig själva förklarar densitet utan ett ord teori.
Grupper om tre eller fyra tar en berättelseskiss hela vägen till färdig inspelning på surfplatta.
Barnen tar isär tre reklamfilmer och gör sedan en egen, medvetet överdriven, för en påhittad produkt.
Bär och löv stöts till pigment och testas på papper, med jämförelse av vilken växt som gav starkast färg.
Ett eget manus med början, mitt och slut som repeteras tills gruppen är nöjd och sedan filmas.
Kedjereaktionen planeras baklänges från slutet, sedan justeras den tills hela ledet håller.
Scenen designas utifrån vad berättelsen behöver och används sedan i ett riktigt framträdande.
Ett eget spel med regler tydliga nog att en annan grupp kan spela det utan hjälp.
Varje liten förflyttning fotograferas tills bilderna blir rörelse, vilket kräver verkligt tålamod.
Från manus till färdig film, allt gjort av barnen själva med surfplattan som verktyg.
Barnen hittar på en film och gör affischen som ska locka publiken, alltså en övning i hur bild och text övertalar tillsammans.
En promenad där barnen tittar på husen de passerar varje dag och börjar se skillnaden mellan hur något ser ut och vad det ska användas till.
Gamla plagg blir showkostymer. Passet avslutas med den modevisning som gör att skapandet får en publik.
En skokartong blir ett habitat där barnen måste kunna motivera varför just de djuren hör hemma.
Efter att ha studerat tre riktiga affischer gör barnen sin egen, där titel, bild och slogan ska dra åt samma håll.
Filmen pausas på valda ställen, så att barnen hinner sätta ord på hur bild och musik gör dem känslomässigt.
Samtalet efter filmen styrs mot vad den ville säga i stället för mot vad som hände, alltså analys i stället för referat.
Manus, roller och inspelning på ett pass, med premiärvisning för resten av fritidshemmet som avslutning.
Barnens verk hängs upp med varsin skylt. Vandringen slutar med att alla ger varandra skriven respons.
Ett diorama över djurets riktiga livsmiljö, där barnet måste kunna namnge tre anpassningar djuret har till platsen.
Strandsatta, räddare och ett havsodjur får fem minuter att planera, sedan spelas konflikten upp och löses.
Rörelse till musik ger utlopp för decemberspänningen och visar samtidigt att traditioner låter olika på olika håll.
Vardagsscener från fritidshemmet spelas upp, som att någon blir utesluten. Gruppen läser sedan av känslorna.
Samma plats byggd två gånger, en sommar och en vinter, vilket gör årstidernas skillnad synlig sida vid sida.
En vanlig bråkorsak spelas upp, gruppen föreslår lösningar och paret testar en av dem direkt.
Responsen följer en fast form: två saker man uppskattar och en nyfiken fråga. Konstnären försvarar sig inte.
Text, melodi och koreografi övade i etapper fram till ett körnummer som faktiskt ska framföras.
Barnen får möta mörkret på ett tryggt sätt och upptäcka att den vanliga gården ser helt annorlunda ut utan ljus.
Först testas vad magneten drar till sig, sedan byggs en skulptur som hålls ihop helt utan lim.
Varje medalj bär en text om vad den belönar, vilket tvingar fram tanken på vad som är värt att fira.
Från storyboard till färdig musikvideo, med scener och roller bestämda innan kameran går igång.
En insekt eller en bäck filmas i dokumentärstil med berättarröst, precis som på tv.
Naturmaterial möter förpackningar i samma verk, med en text om varför just de materialen valdes.
Skapandet blir en väg in i ett samtal om att våren och dess traditioner firas på många olika sätt.
En bild byggd ruta för ruta på rutat papper, precis som en skärm är uppbyggd.
Barnen upptäcker att det de själva tycker är tydligt inte alls är tydligt för någon annan.
En butik, ett sjukhus eller ett café spelas upp utan manus efter en kvarts planering.
Två lag får identiskt material och samma uppgift, utan att se varandras lösningar förrän testet.
Bakgrund, ljus och rekvisita byggs av olika grupper och ska ändå bli en enda scen.
Kulisser byggs först och berättelsen spelas sedan upp framför dem, alltså hantverk och teater i ett.
Fyra till sex rutor med pratbubblor, skissade först och lästa av minst tre kompisar till slut.
Hjälte, konflikt och lösning blir en egen häftad bok, där stavningen inte är det som räknas.
Barnen uppfinner ett spel, testar varandras och säger rakt ut vad som fungerade.
En egen text eller dikt illustreras i ett häfte, med frivillig uppläsning till sist.
Planeterna målas och hängs upp i skala, vilket gör Jupiters storlek omöjlig att missa.
Blicken ska vila på motivet och inte på pappret, vilket gör teckningen till ett lugnverktyg.
En egen konstellation ritas på svart papper, namnges och får en berättelse.
En högtid från en annan kultur lärs in och ett föremål från den skapas, med utgångspunkt i barnens egna traditioner.
En påhittad uppfinning ritas och förklaras muntligt, med frågor från de andra.
Alla kan vara med utan att någon behöver ha köpt en dräkt, och skillnaderna hemma syns inte i rummet.
Varje scen spelas på sin egen plats och publiken vandrar med, alltså promenadteater på skolgården.
Rekvisitan görs av det som finns på plats. Showen framförs för resten av fritidshemmet.
Samma tid varje dag i en gemensam bok, tills mönstren börjar synas efter en vecka.
Barnen skapar något som gör deras egen miljö vackrare, och får syn på hur ljus förändrar ett rum.
Barnen målar utan krav på att något ska föreställa något och upptäcker att färg och rörelse i sig bär en känsla.
Barnen gör sin egen version av ett känt konstverk, där poängen är de egna valen och inte likheten med originalet.
Barnen sätter ord på vad en bild får dem att känna, i ett samtal där det inte finns något rätt svar.
Ett collage av gamla tidningar där varje barn väljer ett tema som styr klippandet, med återbruk som självklar del.
Barnen väljer sin favoritscen ur en bok och gör den till ett bokmärke, alltså läsupplevelsen förvandlad till något man håller i.
Ett personligt collage av tidningsurklipp, gjort så att den som tycker sig inte kunna rita ändå får uttrycka något eget.
Fri dans till musik inom en avgränsad yta, för de dagar gruppen behöver få ur sig något utan regler att hålla reda på.
Barnen hittar på fyra egna steg och lär ut dem till gruppen, så att alla sekvenser till slut blir en enda lång dans.
Barnen bygger en mask till en karaktär de hittat på och upptäcker hur mycket utseendet berättar innan någon sagt ett ord.
En känd saga spelas upp som teater, där rösten och kroppen får bära karaktären i stället för ett manus.
En känd filmscen spelas upp med det som råkar finnas i rekvisitalådan, alltså dramaturgi utan att någon skriver manus.
Röda mattan i korridoren, med fotografer och intervjuare bland barnen, för den som vill öva på att ta plats.
Fritidshemmet blir biograf med biljetter, personal och popcorn, där barnen driver hela evenemanget själva.
Barnen väljer ett land, ritar flaggan noggrant efter förlaga och tar med tre fakta att berätta för gruppen.
Ett tema som hitta något rött, följt av samtalet om hur olika samma uppdrag kan tolkas av tolv barn.
En utomjording byggd utan mall, som ska ha ett namn, en hemplanet och något den äter innan den presenteras.
Musiken tystnar och alla fryser. Två av positionerna blir sedan startpunkten för en improviserad scen.
Hälsningsord på sex språk, där barn med annat hemspråk får vara de som undervisar gruppen.
Barnen väljer sångerna själva och sjunger i ring, avslutat med en gemensam tyst stund.
En känsla ska visas helt utan ord. Efteråt pratar gruppen om vilka kroppssignaler som avslöjade den.
Ett abstrakt verk byggt på en känsla, där barnet ska kunna säga varför just de färgerna valdes.
Mikrofon, text på skärmen och en publik som hejar, för den som vill öva på att våga.
Barnen ritar en egen kläddesign inspirerad av ett land de valt och berättar vilket mönster som kom varifrån.
Ett stycke lyssnat i stillhet, sedan får barnen berätta med ord, teckning eller rörelse vad de såg framför sig.
Barnen ställer ut sina egna verk och svarar på publikens frågor om vad de ville visa.
Samma tema och tio minuter, sedan visar bilderna hur olika tolv barn tänker om exakt samma ord.
Sång utomhus i skymningen, där barnen föreslår nästa låt och stillheten gör sitt.
Alla får identiskt material och samma tema, vilket gör att skillnaderna bara kan komma ur idéerna.
Fritt byggande utan instruktionsbok, där konstruktionen ändras allteftersom idén växer fram.
Metall, trä, plast och glas slås an och sorteras efter hur de låter, vilket kräver ord för det man hör.
En figur målas, namnges och får en egen historia, alltså hantverk som slutar i berättande.
Färgläggning där processen räknas och inte resultatet, i eget tempo och ett fält i taget.
Egen docka, egen röst och en scen bakom en kartong, där varje barn ansvarar för sin figur.
Sången framförs bakom en skärm, vilket sänker tröskeln för den som annars aldrig skulle sjunga.
Masken skiljer barnet från karaktären, vilket gör det lättare att våga improvisera.
Soloframträdanden inför en jury som måste motivera sina val konstruktivt.
Tjugo minuter i en egen bok utan instruktion eller bedömning, där delandet efteråt är frivilligt.
Finalkvällen med scen, publik och prisutdelning, där barnen både uppträder och tar emot gästerna.
Barnen rör sig tyst för att inte skrämma djuren, vilket i sig blir den viktigaste lärdomen.
Löv, pinnar och stenar läggs i mönster på marken och fotograferas innan de lämnas kvar.
Konst som får blåsa bort, i Andy Goldsworthys anda, vilket öppnar samtalet om det tillfälliga.
Kojor och miniatyrlandskap av fallna grenar, byggda om tills konstruktionen faktiskt håller.
Blommor bankas fast i fuktigt tyg tills pigmentet går över. Tyget hängs sedan i solen resten av dagen.
Pinnar mot sten och kvistar mot bark blir en orkester där en ledare visar vems tur det är.
Samma ord sagt argt, ledset eller artigt, vilket visar hur mycket tonfallet avgör vad som faktiskt sägs.
En brustablett i olja och vatten ger en lavalampa. Kvar står frågan om varför lagren aldrig blandas.
En dirigent styr vem som spelar och hur högt. Rollen går runt så att alla får leda gruppen.
En bild byggd enbart av prickar, som först blir begriplig när man tar ett steg tillbaka.
Astronauter jagas av utomjordingar. Varje fångad byter sida tills ingen astronaut är kvar.
Ett påhittat land får en flagga. Gruppen måste kunna förklara varje symbol de valt.
Bakom ett upplyst lakan berättas historien med händer och föremål, helt utan att någon syns.
Avståndet till lampan avgör skuggans storlek, vilket blir ett verktyg i berättandet.
Rullare, staplare och dekoratörer i varje grupp, med namngivning och foto när gubben står.
Skulpturen planeras på papper innan snön rörs. Den ställs sedan ut för de andra grupperna.
Snabb musik som gradvis blir lugnare, alltså både energiventil och nedvarvning i samma pass.
Enkla steg som hela cirkeln gör samtidigt, med musik som byts och tempo som ändras.
Hela historien berättas utan ett ord. Publiken beskriver sedan vad de tror att de sett.
Zombien får bara röra sig långsamt och stelt, vilket gör självkontroll till hela poängen.
I Fritio lägger du en aktivitet rakt in i veckoplaneringen, ser läroplanstäckningen växa fram och får underlaget till uppföljningen på köpet. Planeringen blir försvarbar, inte bara gjord.