160 av 507 aktiviteter i banken arbetar med skapande och estetiska uttrycksformer. Bild, musik, dans, drama, slöjd. Varje aktivitet har syfte, material, tidsåtgång och genomförande steg för steg. Du kan läsa och skriva ut dem utan konto.
Många aktiviteter fungerar i hela spannet 6 till 12 år. Åldern på kortet är vår rekommendation, inte en gräns.
160 av 507 aktiviteter
Barnen hittar på en film och gör affischen som ska locka publiken, alltså en övning i hur bild och text övertalar tillsammans.
Gamla plagg blir showkostymer. Passet avslutas med den modevisning som gör att skapandet får en publik.
En skokartong blir ett habitat där barnen måste kunna motivera varför just de djuren hör hemma.
Efter att ha studerat tre riktiga affischer gör barnen sin egen, där titel, bild och slogan ska dra åt samma håll.
Filmen pausas på valda ställen, så att barnen hinner sätta ord på hur bild och musik gör dem känslomässigt.
Samtalet efter filmen styrs mot vad den ville säga i stället för mot vad som hände, alltså analys i stället för referat.
Manus, roller och inspelning på ett pass, med premiärvisning för resten av fritidshemmet som avslutning.
Stickning med bara fingrarna, en repetitiv handrörelse som blir ett armband och samtidigt lugnar den som gör den.
Barnens verk hängs upp med varsin skylt. Vandringen slutar med att alla ger varandra skriven respons.
Ett diorama över djurets riktiga livsmiljö, där barnet måste kunna namnge tre anpassningar djuret har till platsen.
Strandsatta, räddare och ett havsodjur får fem minuter att planera, sedan spelas konflikten upp och löses.
Rörelse till musik ger utlopp för decemberspänningen och visar samtidigt att traditioner låter olika på olika håll.
Vardagsscener från fritidshemmet spelas upp, som att någon blir utesluten. Gruppen läser sedan av känslorna.
Samma plats byggd två gånger, en sommar och en vinter, vilket gör årstidernas skillnad synlig sida vid sida.
En vanlig bråkorsak spelas upp, gruppen föreslår lösningar och paret testar en av dem direkt.
Responsen följer en fast form: två saker man uppskattar och en nyfiken fråga. Konstnären försvarar sig inte.
Text, melodi och koreografi övade i etapper fram till ett körnummer som faktiskt ska framföras.
Kulan faller av gång på gång tills banan sitter, vilket gör felsökning till hela poängen med bygget.
Först testas vad magneten drar till sig, sedan byggs en skulptur som hålls ihop helt utan lim.
Varje medalj bär en text om vad den belönar, vilket tvingar fram tanken på vad som är värt att fira.
Från storyboard till färdig musikvideo, med scener och roller bestämda innan kameran går igång.
Ett kvadratiskt papper viks steg för steg till en fågel, där varje vik måste sitta rätt.
Skapandet blir en väg in i ett samtal om att våren och dess traditioner firas på många olika sätt.
En bild byggd ruta för ruta på rutat papper, precis som en skärm är uppbyggd.
Barnen upptäcker att det de själva tycker är tydligt inte alls är tydligt för någon annan.
En butik, ett sjukhus eller ett café spelas upp utan manus efter en kvarts planering.
Två lag får identiskt material och samma uppgift, utan att se varandras lösningar förrän testet.
Bakgrund, ljus och rekvisita byggs av olika grupper och ska ändå bli en enda scen.
Kulisser byggs först och berättelsen spelas sedan upp framför dem, alltså hantverk och teater i ett.
Fyra till sex rutor med pratbubblor, skissade först och lästa av minst tre kompisar till slut.
Hjälte, konflikt och lösning blir en egen häftad bok, där stavningen inte är det som räknas.
Barnen uppfinner ett spel, testar varandras och säger rakt ut vad som fungerade.
En egen text eller dikt illustreras i ett häfte, med frivillig uppläsning till sist.
Planeterna målas och hängs upp i skala, vilket gör Jupiters storlek omöjlig att missa.
Blicken ska vila på motivet och inte på pappret, vilket gör teckningen till ett lugnverktyg.
En egen konstellation ritas på svart papper, namnges och får en berättelse.
En högtid från en annan kultur lärs in och ett föremål från den skapas, med utgångspunkt i barnens egna traditioner.
Något hemifrån blir ett nytt föremål barnen faktiskt kan använda, presenterat med vad det var förut.
En påhittad uppfinning ritas och förklaras muntligt, med frågor från de andra.
Alla kan vara med utan att någon behöver ha köpt en dräkt, och skillnaderna hemma syns inte i rummet.
Garn varvas över och under tills ramen är fylld, med mönster barnet valt själv.
Barnen skapar något som gör deras egen miljö vackrare, och får syn på hur ljus förändrar ett rum.
Att göra något själv att ge bort visar barnen att värde inte är samma sak som pengar.
Barnen bygger en berättelse ihop och tränar samtidigt på att lyssna, eftersom man måste veta var historien är för att kunna fortsätta.
Barnen målar utan krav på att något ska föreställa något och upptäcker att färg och rörelse i sig bär en känsla.
Barnen tar en actionscen hela vägen från idé till färdig film, med regissör, skådespelare och kameraman utsedda inom gruppen.
Barnen bygger en egen adventskrans av grangrenar och hemgjorda ornament, ett hantverk som kräver både fingrar och tålamod.
Barnen gör sin egen version av ett känt konstverk, där poängen är de egna valen och inte likheten med originalet.
Barnen sätter ord på vad en bild får dem att känna, i ett samtal där det inte finns något rätt svar.
Barnen kodar sitt namn till ettor och nollor och bär det som armband, alltså datorns språk gjort till något man kan ta på.
Ett collage av gamla tidningar där varje barn väljer ett tema som styr klippandet, med återbruk som självklar del.
Barnen väljer sin favoritscen ur en bok och gör den till ett bokmärke, alltså läsupplevelsen förvandlad till något man håller i.
Barnen skissar, bygger och belastar en egen bro tills den ger vika, alltså ingenjörens arbetsgång i miniatyr.
Turordningsregeln gör att den som brukar bestämma måste vänta, och den som brukar tystna måste göra ett val.
Raketer av pappersrullar och kartong, där barnen får tänka igenom varför nos, fenor och dysa ser ut som de gör.
Ett personligt collage av tidningsurklipp, gjort så att den som tycker sig inte kunna rita ändå får uttrycka något eget.
Fri dans till musik inom en avgränsad yta, för de dagar gruppen behöver få ur sig något utan regler att hålla reda på.
Barnen hittar på fyra egna steg och lär ut dem till gruppen, så att alla sekvenser till slut blir en enda lång dans.
Honung, sirap, vatten och olja i samma glas, där lagren som lägger sig av sig själva förklarar densitet utan ett ord teori.
Barnen bygger en mask till en karaktär de hittat på och upptäcker hur mycket utseendet berättar innan någon sagt ett ord.
En känd saga spelas upp som teater, där rösten och kroppen får bära karaktären i stället för ett manus.
En skokartong och några gummiband räcker för att barnen ska höra hur spänning och tjocklek ändrar tonen.
Batteri, koppartråd och en lampa som ska lysa, där felsökningen börjar i samma sekund kretsen bryts.
Remskivor och hävstänger av trä och rep, byggda tills barnen känner i armarna att kraften faktiskt minskade.
Mjölkkartonger blir fågelbord, byggda efter en egen ritning och uppsatta där barnen sedan kan följa vem som kommer.
Nål och tråd blir en väska eller en hatt. Passet slutar med visningen där varje barn presenterar sitt eget.
En känd filmscen spelas upp med det som råkar finnas i rekvisitalådan, alltså dramaturgi utan att någon skriver manus.
Röda mattan i korridoren, med fotografer och intervjuare bland barnen, för den som vill öva på att ta plats.
Fritidshemmet blir biograf med biljetter, personal och popcorn, där barnen driver hela evenemanget själva.
Barnen väljer ett land, ritar flaggan noggrant efter förlaga och tar med tre fakta att berätta för gruppen.
En utomjording byggd utan mall, som ska ha ett namn, en hemplanet och något den äter innan den presenteras.
Musiken tystnar och alla fryser. Två av positionerna blir sedan startpunkten för en improviserad scen.
Hälsningsord på sex språk, där barn med annat hemspråk får vara de som undervisar gruppen.
Kakao, socker och smör som rullas för hand och paketeras att ge bort, alltså hantverk med en mottagare.
Olika stora hjul på samma axel visar direkt hur mycket storleken avgör hur långt något rullar.
Barnen väljer sångerna själva och sjunger i ring, avslutat med en gemensam tyst stund.
En känsla ska visas helt utan ord. Efteråt pratar gruppen om vilka kroppssignaler som avslöjade den.
Ett abstrakt verk byggt på en känsla, där barnet ska kunna säga varför just de färgerna valdes.
Mikrofon, text på skärmen och en publik som hejar, för den som vill öva på att våga.
Glasspinnar och gummiband, sedan justeras vinkeln försök för försök tills katapulten träffar målet.
Barnen ritar en egen kläddesign inspirerad av ett land de valt och berättar vilket mönster som kom varifrån.
Ett stycke lyssnat i stillhet, sedan får barnen berätta med ord, teckning eller rörelse vad de såg framför sig.
Barnen ställer ut sina egna verk och svarar på publikens frågor om vad de ville visa.
Samma tema och tio minuter, sedan visar bilderna hur olika tolv barn tänker om exakt samma ord.
Från designskiss till färdig scenkostym av begagnade kläder, sydd för ett framträdande som ska bli av.
Alla får identiskt material och samma tema, vilket gör att skillnaderna bara kan komma ur idéerna.
Gamla tygbitar klipps lika stora och sys ihop för hand till en egen liten textilyta.
Fritt byggande utan instruktionsbok, där konstruktionen ändras allteftersom idén växer fram.
Metall, trä, plast och glas slås an och sorteras efter hur de låter, vilket kräver ord för det man hör.
En figur målas, namnges och får en egen historia, alltså hantverk som slutar i berättande.
Färgläggning där processen räknas och inte resultatet, i eget tempo och ett fält i taget.
Egen docka, egen röst och en scen bakom en kartong, där varje barn ansvarar för sin figur.
Sången framförs bakom en skärm, vilket sänker tröskeln för den som annars aldrig skulle sjunga.
Masken skiljer barnet från karaktären, vilket gör det lättare att våga improvisera.
Barnen tar isär tre reklamfilmer och gör sedan en egen, medvetet överdriven, för en påhittad produkt.
Soloframträdanden inför en jury som måste motivera sina val konstruktivt.
Tjugo minuter i en egen bok utan instruktion eller bedömning, där delandet efteråt är frivilligt.
Finalkvällen med scen, publik och prisutdelning, där barnen både uppträder och tar emot gästerna.
Samma ord sagt argt, ledset eller artigt, vilket visar hur mycket tonfallet avgör vad som faktiskt sägs.
En brustablett i olja och vatten ger en lavalampa. Kvar står frågan om varför lagren aldrig blandas.
En dirigent styr vem som spelar och hur högt. Rollen går runt så att alla får leda gruppen.
Ett torn av papprör utan lim, som mäts när det står och analyseras när det ramlar.
En bild byggd enbart av prickar, som först blir begriplig när man tar ett steg tillbaka.
Ett eget manus med början, mitt och slut som repeteras tills gruppen är nöjd och sedan filmas.
Kedjereaktionen planeras baklänges från slutet, sedan justeras den tills hela ledet håller.
Scenen designas utifrån vad berättelsen behöver och används sedan i ett riktigt framträdande.
Ett eget spel med regler tydliga nog att en annan grupp kan spela det utan hjälp.
Ett påhittat land får en flagga. Gruppen måste kunna förklara varje symbol de valt.
Bakom ett upplyst lakan berättas historien med händer och föremål, helt utan att någon syns.
Avståndet till lampan avgör skuggans storlek, vilket blir ett verktyg i berättandet.
Rulla, nypa och klämma, tre grundtekniker i lera som räcker för att komma igång.
Ett geometriskt mönster ritas på tyg och sys sedan efter linjerna med korssting.
Rätstickor på grova stickor, rad efter rad, tills det blir en disktrasa eller ett halsduksstycke.
Varje liten förflyttning fotograferas tills bilderna blir rörelse, vilket kräver verkligt tålamod.
Från manus till färdig film, allt gjort av barnen själva med surfplattan som verktyg.
Det högsta tornet som håller, med mätning och samtal om vad basen egentligen gör.
Ett fågelhus eller en låda sågas, spikas och slipas med riktiga verktyg under nära handledning.
Tygbitar arrangeras om tills kompositionen sitter, först därefter kommer limmet fram.
Hela historien berättas utan ett ord. Publiken beskriver sedan vad de tror att de sett.
Ett verkligt problem i vardagen får en prototyp som testas och byggs om minst en gång.
Ett armband som ges bort, med färger valda för att betyda något om just den vänskapen.
Trådar knyts i mönster tills bandet räcker runt en handled, ett tålamodsprov med synligt resultat.
Barnen dekorerar påskägg i egen takt och övar den noggranna handen som skört material kräver.
Blommor som hamras fram till avtryck på papper, i naturens egna färger och utan en enda tub målarfärg.
Barnen planerar sin dekoration innan de börjar och jämför sedan planen med resultatet, vilket ofta är den intressanta delen.
Frukt och tandpetare blir skulpturer som fotograferas innan de äts upp, alltså skapande med ett inbyggt slut.
Gruppens egen sång ersätter högtalaren. Den som blir utan stol blir sångledare i stället för åskådare.
Vatten, olja och sand i en flaska som blir vågor när den tippas, alltså ett experiment man får ta med hem.
Papper som blir tredimensionella havsdjur och hängs från taket till en gemensam undervattensvärld.
Burkar och risgryn blir slagverk. Passet slutar med att hela gruppen spelar samma rytm tillsammans.
Kottar, löv och mossa sorteras efter färg och form innan de blir en mandala på kartong.
Löv och kottar knyts fast i trådar tills grenen hänger rakt, alltså balans som barnen måste känna sig fram till.
Flaskor med ris och lock som cymbaler, där barnen själva listar ut vad som gör tonen ljus eller mörk.
En papperstalrik som blir julprydnad på framsidan och ett handskrivet kort på baksidan.
Allas händer blir grenarna på samma träd, ett gemensamt verk där varje barn syns enskilt.
En burk knappar blir ett mönster eller en bild, med begränsat material som gör valen skarpare.
Torkade kryddor i egna tygpåsar, där doften sedan ska beskrivas med ord inför gruppen.
Järnfilspån i en burk som formar sig efter magneten utanför, ett mönster barnen själva kan styra.
Medaljer klippta i kartong som faktiskt ska delas ut vid idrottsfestens avslutning.
Bara ansiktet får användas, vilket gör att gruppen måste sätta ord på vad de faktiskt ser.
Stolar som blir färre för varje runda, en klassiker där det svåra är att förlora med fattning.
Musiken tystnar och alla ska hitta en plats, med en stol borttagen varje varv.
En skylt med namnet i mitten och bilder på det man gillar runt om, uppsatt där andra ser den.
Vika, klippa och sedan veckla ut, vilket ger en snöflinga ingen annan har.
Ett planerat mönster träs på tråd till ett armband som kan bäras direkt.
Påskmotiv klippta i färgat papper, där form och sammansättning är barnets eget val.
Ett ägg dekoreras efter en plan barnet gjort själv. Sedan ställs det ut tillsammans med de andras.
Stora äggformer som ritas, mönstras och klipps ut till en gemensam vägg.
Glasyr och strössel på egen kaka, där handkontrollen prövas i millimeterskala.
Ett handskrivet uppmuntrande kort till en klasskamrat, alltså skrivande med en riktig mottagare.
En påse sys ihop och får ett Jack-o-lantern-ansikte innan den fylls och hängs upp.
Färgerna målas i vått papper så att de flyter ihop, vilket gör tempot till en del av tekniken.
Samma vikning för alla ger ändå unika mönster. Samtalet handlar om varför snöflingor är sexkantiga.
Sand och snäckor på ett kort med handskriven hälsning inuti, klart att skicka hem.
En vit påse, ett tuschansikte och tidningspapper som fyllning, klart på tjugo minuter.
En gammal strumpa blir ett djur med namn, alltså återbruk som slutar i en presentation.
Ett tunt tyg förlänger rörelsen. Gruppen sätter ihop en kort koreografi till slut.
Kroppen ändrar sig efter vädret som ropas, från hopkrupet regn till snurrande solsken.
När dagens ordning finns på väggen slipper barnen hålla den i huvudet, och de som behöver förutsägbarhet kan gå och titta själva.
Pipetter på vått papper ger mönster ingen kan styra helt. Verken namnges av barnen efteråt.
I Fritio lägger du en aktivitet rakt in i veckoplaneringen, ser läroplanstäckningen växa fram och får underlaget till uppföljningen på köpet. Planeringen blir försvarbar, inte bara gjord.