153 av 507 aktiviteter i banken arbetar med estetiska uttrycksformer. Skapande och estetiska uttrycksformer som till exempel bild, film, drama, musik, dans och hantverk. Varje aktivitet har syfte, material, tidsåtgång och genomförande steg för steg. Du kan läsa och skriva ut dem utan konto.
Många aktiviteter fungerar i hela spannet 6 till 12 år. Åldern på kortet är vår rekommendation, inte en gräns.
153 av 507 aktiviteter
Barnen målar utan krav på att något ska föreställa något och upptäcker att färg och rörelse i sig bär en känsla.
Barnen tar en actionscen hela vägen från idé till färdig film, med regissör, skådespelare och kameraman utsedda inom gruppen.
Barnen hittar på en film och gör affischen som ska locka publiken, alltså en övning i hur bild och text övertalar tillsammans.
En promenad där barnen tittar på husen de passerar varje dag och börjar se skillnaden mellan hur något ser ut och vad det ska användas till.
Barnen gör sin egen version av ett känt konstverk, där poängen är de egna valen och inte likheten med originalet.
Barnen sätter ord på vad en bild får dem att känna, i ett samtal där det inte finns något rätt svar.
Höstlöv som blir konstmaterial, där barnen upptäcker formerna och färgerna först när de ska välja ut dem.
Ett collage av gamla tidningar där varje barn väljer ett tema som styr klippandet, med återbruk som självklar del.
Blommor som hamras fram till avtryck på papper, i naturens egna färger och utan en enda tub målarfärg.
Barnen väljer sin favoritscen ur en bok och gör den till ett bokmärke, alltså läsupplevelsen förvandlad till något man håller i.
Ett personligt collage av tidningsurklipp, gjort så att den som tycker sig inte kunna rita ändå får uttrycka något eget.
Fri dans till musik inom en avgränsad yta, för de dagar gruppen behöver få ur sig något utan regler att hålla reda på.
Barnen hittar på fyra egna steg och lär ut dem till gruppen, så att alla sekvenser till slut blir en enda lång dans.
Gamla plagg blir showkostymer. Passet avslutas med den modevisning som gör att skapandet får en publik.
Honung, sirap, vatten och olja i samma glas, där lagren som lägger sig av sig själva förklarar densitet utan ett ord teori.
Barnen bygger en mask till en karaktär de hittat på och upptäcker hur mycket utseendet berättar innan någon sagt ett ord.
En skokartong blir ett habitat där barnen måste kunna motivera varför just de djuren hör hemma.
En känd saga spelas upp som teater, där rösten och kroppen får bära karaktären i stället för ett manus.
Barnen planerar sin dekoration innan de börjar och jämför sedan planen med resultatet, vilket ofta är den intressanta delen.
Efter att ha studerat tre riktiga affischer gör barnen sin egen, där titel, bild och slogan ska dra åt samma håll.
Filmen pausas på valda ställen, så att barnen hinner sätta ord på hur bild och musik gör dem känslomässigt.
Samtalet efter filmen styrs mot vad den ville säga i stället för mot vad som hände, alltså analys i stället för referat.
Manus, roller och inspelning på ett pass, med premiärvisning för resten av fritidshemmet som avslutning.
Grupper om tre eller fyra tar en berättelseskiss hela vägen till färdig inspelning på surfplatta.
En känd filmscen spelas upp med det som råkar finnas i rekvisitalådan, alltså dramaturgi utan att någon skriver manus.
Röda mattan i korridoren, med fotografer och intervjuare bland barnen, för den som vill öva på att ta plats.
Fritidshemmet blir biograf med biljetter, personal och popcorn, där barnen driver hela evenemanget själva.
Barnen väljer ett land, ritar flaggan noggrant efter förlaga och tar med tre fakta att berätta för gruppen.
Ett tema som hitta något rött, följt av samtalet om hur olika samma uppdrag kan tolkas av tolv barn.
En utomjording byggd utan mall, som ska ha ett namn, en hemplanet och något den äter innan den presenteras.
Frukt och tandpetare blir skulpturer som fotograferas innan de äts upp, alltså skapande med ett inbyggt slut.
Musiken tystnar och alla fryser. Två av positionerna blir sedan startpunkten för en improviserad scen.
Barnens verk hängs upp med varsin skylt. Vandringen slutar med att alla ger varandra skriven respons.
Gruppens egen sång ersätter högtalaren. Den som blir utan stol blir sångledare i stället för åskådare.
Hälsningsord på sex språk, där barn med annat hemspråk får vara de som undervisar gruppen.
Ett diorama över djurets riktiga livsmiljö, där barnet måste kunna namnge tre anpassningar djuret har till platsen.
Vatten, olja och sand i en flaska som blir vågor när den tippas, alltså ett experiment man får ta med hem.
Strandsatta, räddare och ett havsodjur får fem minuter att planera, sedan spelas konflikten upp och löses.
Papper som blir tredimensionella havsdjur och hängs från taket till en gemensam undervattensvärld.
Burkar och risgryn blir slagverk. Passet slutar med att hela gruppen spelar samma rytm tillsammans.
Tio minuter i ring med rytm och gemensamma hopp, för de stunder gruppen behöver samlas utan att sätta sig.
Kottar, löv och mossa sorteras efter färg och form innan de blir en mandala på kartong.
Löv och kottar knyts fast i trådar tills grenen hänger rakt, alltså balans som barnen måste känna sig fram till.
Flaskor med ris och lock som cymbaler, där barnen själva listar ut vad som gör tonen ljus eller mörk.
Rörelse till musik ger utlopp för decemberspänningen och visar samtidigt att traditioner låter olika på olika håll.
Barnen väljer sångerna själva och sjunger i ring, avslutat med en gemensam tyst stund.
En papperstalrik som blir julprydnad på framsidan och ett handskrivet kort på baksidan.
Allas händer blir grenarna på samma träd, ett gemensamt verk där varje barn syns enskilt.
En känsla ska visas helt utan ord. Efteråt pratar gruppen om vilka kroppssignaler som avslöjade den.
Ett abstrakt verk byggt på en känsla, där barnet ska kunna säga varför just de färgerna valdes.
Vardagsscener från fritidshemmet spelas upp, som att någon blir utesluten. Gruppen läser sedan av känslorna.
Mikrofon, text på skärmen och en publik som hejar, för den som vill öva på att våga.
Barnen ritar en egen kläddesign inspirerad av ett land de valt och berättar vilket mönster som kom varifrån.
Ett stycke lyssnat i stillhet, sedan får barnen berätta med ord, teckning eller rörelse vad de såg framför sig.
Samma plats byggd två gånger, en sommar och en vinter, vilket gör årstidernas skillnad synlig sida vid sida.
En burk knappar blir ett mönster eller en bild, med begränsat material som gör valen skarpare.
En vanlig bråkorsak spelas upp, gruppen föreslår lösningar och paret testar en av dem direkt.
Barnen ställer ut sina egna verk och svarar på publikens frågor om vad de ville visa.
Samma tema och tio minuter, sedan visar bilderna hur olika tolv barn tänker om exakt samma ord.
Responsen följer en fast form: två saker man uppskattar och en nyfiken fråga. Konstnären försvarar sig inte.
Sång utomhus i skymningen, där barnen föreslår nästa låt och stillheten gör sitt.
Text, melodi och koreografi övade i etapper fram till ett körnummer som faktiskt ska framföras.
Alla får identiskt material och samma tema, vilket gör att skillnaderna bara kan komma ur idéerna.
Fritt byggande utan instruktionsbok, där konstruktionen ändras allteftersom idén växer fram.
Metall, trä, plast och glas slås an och sorteras efter hur de låter, vilket kräver ord för det man hör.
Höstlöv sorteras efter färg och form, pressas och blir bokmärken eller collage.
Torkade kryddor i egna tygpåsar, där doften sedan ska beskrivas med ord inför gruppen.
Barnen får möta mörkret på ett tryggt sätt och upptäcka att den vanliga gården ser helt annorlunda ut utan ljus.
Först testas vad magneten drar till sig, sedan byggs en skulptur som hålls ihop helt utan lim.
Järnfilspån i en burk som formar sig efter magneten utanför, ett mönster barnen själva kan styra.
En figur målas, namnges och får en egen historia, alltså hantverk som slutar i berättande.
Färgläggning där processen räknas och inte resultatet, i eget tempo och ett fält i taget.
Egen docka, egen röst och en scen bakom en kartong, där varje barn ansvarar för sin figur.
Sången framförs bakom en skärm, vilket sänker tröskeln för den som annars aldrig skulle sjunga.
Masken skiljer barnet från karaktären, vilket gör det lättare att våga improvisera.
Medaljer klippta i kartong som faktiskt ska delas ut vid idrottsfestens avslutning.
Varje medalj bär en text om vad den belönar, vilket tvingar fram tanken på vad som är värt att fira.
Barnen tar isär tre reklamfilmer och gör sedan en egen, medvetet överdriven, för en påhittad produkt.
Soloframträdanden inför en jury som måste motivera sina val konstruktivt.
Bara ansiktet får användas, vilket gör att gruppen måste sätta ord på vad de faktiskt ser.
Tjugo minuter i en egen bok utan instruktion eller bedömning, där delandet efteråt är frivilligt.
Från storyboard till färdig musikvideo, med scener och roller bestämda innan kameran går igång.
Stolar som blir färre för varje runda, en klassiker där det svåra är att förlora med fattning.
Musiken tystnar och alla ska hitta en plats, med en stol borttagen varje varv.
Kortvarianten på en kvart, för de gånger det bara ska gå fort.
Finalkvällen med scen, publik och prisutdelning, där barnen både uppträder och tar emot gästerna.
En skylt med namnet i mitten och bilder på det man gillar runt om, uppsatt där andra ser den.
En insekt eller en bäck filmas i dokumentärstil med berättarröst, precis som på tv.
Bär och löv stöts till pigment och testas på papper, med jämförelse av vilken växt som gav starkast färg.
Barnen rör sig tyst för att inte skrämma djuren, vilket i sig blir den viktigaste lärdomen.
Löv, pinnar och stenar läggs i mönster på marken och fotograferas innan de lämnas kvar.
Naturmaterial möter förpackningar i samma verk, med en text om varför just de materialen valdes.
Konst som får blåsa bort, i Andy Goldsworthys anda, vilket öppnar samtalet om det tillfälliga.
Kojor och miniatyrlandskap av fallna grenar, byggda om tills konstruktionen faktiskt håller.
Blommor bankas fast i fuktigt tyg tills pigmentet går över. Tyget hängs sedan i solen resten av dagen.
Pinnar mot sten och kvistar mot bark blir en orkester där en ledare visar vems tur det är.
Samma ord sagt argt, ledset eller artigt, vilket visar hur mycket tonfallet avgör vad som faktiskt sägs.
En brustablett i olja och vatten ger en lavalampa. Kvar står frågan om varför lagren aldrig blandas.
En dirigent styr vem som spelar och hur högt. Rollen går runt så att alla får leda gruppen.
Påskmotiv klippta i färgat papper, där form och sammansättning är barnets eget val.
Ett ägg dekoreras efter en plan barnet gjort själv. Sedan ställs det ut tillsammans med de andras.
Stora äggformer som ritas, mönstras och klipps ut till en gemensam vägg.
Skapandet blir en väg in i ett samtal om att våren och dess traditioner firas på många olika sätt.
Glasyr och strössel på egen kaka, där handkontrollen prövas i millimeterskala.
En bild byggd ruta för ruta på rutat papper, precis som en skärm är uppbyggd.
En bild byggd enbart av prickar, som först blir begriplig när man tar ett steg tillbaka.
Ett handskrivet uppmuntrande kort till en klasskamrat, alltså skrivande med en riktig mottagare.
Färgerna målas i vått papper så att de flyter ihop, vilket gör tempot till en del av tekniken.
Barnen upptäcker att det de själva tycker är tydligt inte alls är tydligt för någon annan.
En butik, ett sjukhus eller ett café spelas upp utan manus efter en kvarts planering.
Ett eget manus med början, mitt och slut som repeteras tills gruppen är nöjd och sedan filmas.
Kedjereaktionen planeras baklänges från slutet, sedan justeras den tills hela ledet håller.
Astronauter jagas av utomjordingar. Varje fångad byter sida tills ingen astronaut är kvar.
Två lag får identiskt material och samma uppgift, utan att se varandras lösningar förrän testet.
Bakgrund, ljus och rekvisita byggs av olika grupper och ska ändå bli en enda scen.
Scenen designas utifrån vad berättelsen behöver och används sedan i ett riktigt framträdande.
Kulisser byggs först och berättelsen spelas sedan upp framför dem, alltså hantverk och teater i ett.
Fyra till sex rutor med pratbubblor, skissade först och lästa av minst tre kompisar till slut.
Hjälte, konflikt och lösning blir en egen häftad bok, där stavningen inte är det som räknas.
Ett eget spel med regler tydliga nog att en annan grupp kan spela det utan hjälp.
Barnen uppfinner ett spel, testar varandras och säger rakt ut vad som fungerade.
Ett påhittat land får en flagga. Gruppen måste kunna förklara varje symbol de valt.
En egen text eller dikt illustreras i ett häfte, med frivillig uppläsning till sist.
Skuggan ritas av medan kompisen håller sin pose. Siluetten målas sedan i valda färger.
Bakom ett upplyst lakan berättas historien med händer och föremål, helt utan att någon syns.
Avståndet till lampan avgör skuggans storlek, vilket blir ett verktyg i berättandet.
Kroppen blir verktyget i orörd snö. Konsten är att resa sig utan att trampa sönder avtrycket.
Rullare, staplare och dekoratörer i varje grupp, med namngivning och foto när gubben står.
Sprutflaskor med färgat vatten mot vit snö, ett underlag som gör varje färg tydlig.
Skulpturen planeras på papper innan snön rörs. Den ställs sedan ut för de andra grupperna.
Planeterna målas och hängs upp i skala, vilket gör Jupiters storlek omöjlig att missa.
Sand och snäckor på ett kort med handskriven hälsning inuti, klart att skicka hem.
En vit påse, ett tuschansikte och tidningspapper som fyllning, klart på tjugo minuter.
Blicken ska vila på motivet och inte på pappret, vilket gör teckningen till ett lugnverktyg.
En egen konstellation ritas på svart papper, namnges och får en berättelse.
Varje liten förflyttning fotograferas tills bilderna blir rörelse, vilket kräver verkligt tålamod.
Från manus till färdig film, allt gjort av barnen själva med surfplattan som verktyg.
Snabb musik som gradvis blir lugnare, alltså både energiventil och nedvarvning i samma pass.
Enkla steg som hela cirkeln gör samtidigt, med musik som byts och tempo som ändras.
En högtid från en annan kultur lärs in och ett föremål från den skapas, med utgångspunkt i barnens egna traditioner.
Ett tunt tyg förlänger rörelsen. Gruppen sätter ihop en kort koreografi till slut.
Hela historien berättas utan ett ord. Publiken beskriver sedan vad de tror att de sett.
En påhittad uppfinning ritas och förklaras muntligt, med frågor från de andra.
Alla kan vara med utan att någon behöver ha köpt en dräkt, och skillnaderna hemma syns inte i rummet.
Varje scen spelas på sin egen plats och publiken vandrar med, alltså promenadteater på skolgården.
Rekvisitan görs av det som finns på plats. Showen framförs för resten av fritidshemmet.
Kroppen ändrar sig efter vädret som ropas, från hopkrupet regn till snurrande solsken.
Samma tid varje dag i en gemensam bok, tills mönstren börjar synas efter en vecka.
När dagens ordning finns på väggen slipper barnen hålla den i huvudet, och de som behöver förutsägbarhet kan gå och titta själva.
Pipetter på vått papper ger mönster ingen kan styra helt. Verken namnges av barnen efteråt.
Vatten på asfalt syns tydligt och torkar sedan bort, vilket tar bort all rädsla för att göra fel.
Barnen skapar något som gör deras egen miljö vackrare, och får syn på hur ljus förändrar ett rum.
Zombien får bara röra sig långsamt och stelt, vilket gör självkontroll till hela poängen.
I Fritio lägger du en aktivitet rakt in i veckoplaneringen, ser läroplanstäckningen växa fram och får underlaget till uppföljningen på köpet. Planeringen blir försvarbar, inte bara gjord.