Här ligger 507 färdiga aktiviteter för fritidshemmet. Varje aktivitet har ett syfte i klartext, vilket material som behövs, hur lång tid den tar och genomförandet steg för steg. Alla är kopplade till läroplanen. Du kan läsa och skriva ut dem utan konto.
Många aktiviteter fungerar i hela spannet 6 till 12 år. Åldern på kortet är vår rekommendation, inte en gräns.
191 av 507 aktiviteter
Barnen målar utan krav på att något ska föreställa något och upptäcker att färg och rörelse i sig bär en känsla.
Barnen tar en actionscen hela vägen från idé till färdig film, med regissör, skådespelare och kameraman utsedda inom gruppen.
Barnen bygger en egen adventskrans av grangrenar och hemgjorda ornament, ett hantverk som kräver både fingrar och tålamod.
Barnen hittar på en film och gör affischen som ska locka publiken, alltså en övning i hur bild och text övertalar tillsammans.
Barnen dekorerar påskägg i egen takt och övar den noggranna handen som skört material kräver.
Barnen bygger en instruktion av pilkort som en kompis följer bokstavligt, vilket gör synligt hur mycket ordningen avgör.
Tre stationer med balans, styrka och reaktion, ramade som det en astronaut faktiskt behöver klara av.
Barnen gör sin egen version av ett känt konstverk, där poängen är de egna valen och inte likheten med originalet.
Ett synligt experiment med Newtons tredje lag, där barnen ändrar en sak i taget och ser direkt vad det gör med raketen.
Elevinflytande blir på riktigt först när barnen ser att det de sa faktiskt ledde till något.
En saga från en annan kultur, följd av samtalet om vad som är likt och vad som skiljer mot sagorna barnen redan kan.
Barnen kodar sitt namn till ettor och nollor och bär det som armband, alltså datorns språk gjort till något man kan ta på.
Ett collage av gamla tidningar där varje barn väljer ett tema som styr klippandet, med återbruk som självklar del.
Barnen väljer sin favoritscen ur en bok och gör den till ett bokmärke, alltså läsupplevelsen förvandlad till något man håller i.
Barnen skissar, bygger och belastar en egen bro tills den ger vika, alltså ingenjörens arbetsgång i miniatyr.
Turordningsregeln gör att den som brukar bestämma måste vänta, och den som brukar tystna måste göra ett val.
Raketer av pappersrullar och kartong, där barnen får tänka igenom varför nos, fenor och dysa ser ut som de gör.
Trettio sekunder att titta, sedan ska bygget kopieras ur minnet, vilket visar skillnaden mellan att tro sig ha sett och att faktiskt ha sett.
Ett strategispel där barnen måste förhandla med varandra för att komma vidare, alltså socialt spel lika mycket som taktik.
Ett personligt collage av tidningsurklipp, gjort så att den som tycker sig inte kunna rita ändå får uttrycka något eget.
Barnen hittar på fyra egna steg och lär ut dem till gruppen, så att alla sekvenser till slut blir en enda lång dans.
Barnen argumenterar för en sida de kanske inte håller med om. Efteråt får de säga vilka argument som var starka, oavsett lag.
Barnen letar felet i en kod som inte fungerar, alltså det som programmering mest handlar om i verkligheten.
Gamla plagg blir showkostymer. Passet avslutas med den modevisning som gör att skapandet får en publik.
Honung, sirap, vatten och olja i samma glas, där lagren som lägger sig av sig själva förklarar densitet utan ett ord teori.
Barnen bygger en mask till en karaktär de hittat på och upptäcker hur mycket utseendet berättar innan någon sagt ett ord.
Rörelseutmaningar i djurstil där hela laget måste vara klart innan nästa uppgift, vilket gör väntan till en del av övningen.
Yogarörelser med djurnamn där varje position hålls i fem till tio andetag, ett lugnt pass som slutar med vila på mattan.
En skokartong blir ett habitat där barnen måste kunna motivera varför just de djuren hör hemma.
Från sockdocka till färdig föreställning i tre scener, där publiken sedan ger skådespelarna ett konkret omdöme.
En känd saga spelas upp som teater, där rösten och kroppen får bära karaktären i stället för ett manus.
Batteri, koppartråd och en lampa som ska lysa, där felsökningen börjar i samma sekund kretsen bryts.
Remskivor och hävstänger av trä och rep, byggda tills barnen känner i armarna att kraften faktiskt minskade.
Mjölkkartonger blir fågelbord, byggda efter en egen ritning och uppsatta där barnen sedan kan följa vem som kommer.
Nål och tråd blir en väska eller en hatt. Passet slutar med visningen där varje barn presenterar sitt eget.
Efter att ha studerat tre riktiga affischer gör barnen sin egen, där titel, bild och slogan ska dra åt samma håll.
Filmen pausas på valda ställen, så att barnen hinner sätta ord på hur bild och musik gör dem känslomässigt.
Barnen sätter betyg och måste motivera det. I smågruppen upptäcker de att samma film kan bedömas helt olika.
En känd filmscen spelas upp med det som råkar finnas i rekvisitalådan, alltså dramaturgi utan att någon skriver manus.
Röda mattan i korridoren, med fotografer och intervjuare bland barnen, för den som vill öva på att ta plats.
Fritidshemmet blir biograf med biljetter, personal och popcorn, där barnen driver hela evenemanget själva.
Stickning med bara fingrarna, en repetitiv handrörelse som blir ett armband och samtidigt lugnar den som gör den.
Magnetspö och vatten, en sensorisk lek som håller fokus kvar hos barn som annars har svårt att sitta still.
Barnen väljer ett land, ritar flaggan noggrant efter förlaga och tar med tre fakta att berätta för gruppen.
En utomjording byggd utan mall, som ska ha ett namn, en hemplanet och något den äter innan den presenteras.
Frukt och tandpetare blir skulpturer som fotograferas innan de äts upp, alltså skapande med ett inbyggt slut.
Barnens verk hängs upp med varsin skylt. Vandringen slutar med att alla ger varandra skriven respons.
Gruppen röstar om innehållet innan någon skär en enda bit, alltså demokrati med ett resultat man kan äta.
Ett frö i en egen kruka med namn och datum, alltså ansvar för något levande som märks först efter flera veckor.
Ett diorama över djurets riktiga livsmiljö, där barnet måste kunna namnge tre anpassningar djuret har till platsen.
Utklädnad, stationer och röstning om bästa kostym, ett firande som bärs upp av barnens eget samarbete.
Strandsatta, räddare och ett havsodjur får fem minuter att planera, sedan spelas konflikten upp och löses.
Papper som blir tredimensionella havsdjur och hängs från taket till en gemensam undervattensvärld.
Burkar och risgryn blir slagverk. Passet slutar med att hela gruppen spelar samma rytm tillsammans.
Först springer barnen banan pedagogen byggt, sedan får de bygga om den själva i grupper.
Stolar, bord och kuddar blir en bana barnen själva säkerhetstestar innan någon får springa den.
Olika stora hjul på samma axel visar direkt hur mycket storleken avgör hur långt något rullar.
Höstens grödor blir en gemensam måltid, med samtal om vad som faktiskt växer just nu.
Kottar, löv och mossa sorteras efter färg och form innan de blir en mandala på kartong.
Löv och kottar knyts fast i trådar tills grenen hänger rakt, alltså balans som barnen måste känna sig fram till.
Barnen får syn på att december ser olika ut hemma hos olika familjer, och att det är helt normalt.
En bana med hopp, kryp och balans som skruvas upp eller ner efter gruppens ålder.
Flaskor med ris och lock som cymbaler, där barnen själva listar ut vad som gör tonen ljus eller mörk.
Barnen förbereder frågor, intervjuar en vuxen på skolan och klipper ihop ett riktigt poddavsnitt.
Barnen delar egna erfarenheter av att pojkar och flickor behandlats olika och namnger sedan ett beteende var att ändra.
Tre roterande stationer där varje barn äger sin del av pepparkaksbaket från degen till dekorationen.
Kuddar, filtar och en varm dryck medan julsagan läses, en läsupplevelse som är lika mycket miljö som text.
Rörelse till musik ger utlopp för decemberspänningen och visar samtidigt att traditioner låter olika på olika håll.
Barnen väljer sångerna själva och sjunger i ring, avslutat med en gemensam tyst stund.
Slå in ett paket, hänga en dekoration, sätta stjärnan, alltså finmotorik mitt i full fart.
En papperstalrik som blir julprydnad på framsidan och ett handskrivet kort på baksidan.
Ett abstrakt verk byggt på en känsla, där barnet ska kunna säga varför just de färgerna valdes.
Vardagsscener från fritidshemmet spelas upp, som att någon blir utesluten. Gruppen läser sedan av känslorna.
Mikrofon, text på skärmen och en publik som hejar, för den som vill öva på att våga.
Glasspinnar och gummiband, sedan justeras vinkeln försök för försök tills katapulten träffar målet.
Barnen ritar en egen kläddesign inspirerad av ett land de valt och berättar vilket mönster som kom varifrån.
Zip Zap Zop och expertintervjun i följd, med avslutning där barnen leder en egen påhittad övning.
En känd saga spelas upp och får sedan ett nytt slut som barnen hittar på själva.
Ordförande, sekreterare och talarlista, alltså mötesformen övad innan den behövs på riktigt.
Ett riktigt problem från fritidshemmet tas till omröstning, där alla röster väger lika och beslutet skrivs ner.
Samma plats byggd två gånger, en sommar och en vinter, vilket gör årstidernas skillnad synlig sida vid sida.
En burk knappar blir ett mönster eller en bild, med begränsat material som gör valen skarpare.
Barnen upptäcker att de har saker gemensamt med kompisar de inte brukar leka med.
Barn blir det de hör att de är, och den här övningen ger dem något att bli.
En vanlig bråkorsak spelas upp, gruppen föreslår lösningar och paret testar en av dem direkt.
Barnen ställer ut sina egna verk och svarar på publikens frågor om vad de ville visa.
Responsen följer en fast form: två saker man uppskattar och en nyfiken fråga. Konstnären försvarar sig inte.
Text, melodi och koreografi övade i etapper fram till ett körnummer som faktiskt ska framföras.
Från designskiss till färdig scenkostym av begagnade kläder, sydd för ett framträdande som ska bli av.
Alla får identiskt material och samma tema, vilket gör att skillnaderna bara kan komma ur idéerna.
Kulan faller av gång på gång tills banan sitter, vilket gör felsökning till hela poängen med bygget.
En bro av sugrör som ska bära en linjal, byggd i lag och testad tills något ger vika.
Gamla tygbitar klipps lika stora och sys ihop för hand till en egen liten textilyta.
Fritt byggande utan instruktionsbok, där konstruktionen ändras allteftersom idén växer fram.
Samma föremål sorteras om efter ny regel varje runda, vilket visar att ordning alltid är ett val.
Först testas vad magneten drar till sig, sedan byggs en skulptur som hålls ihop helt utan lim.
Järnfilspån i en burk som formar sig efter magneten utanför, ett mönster barnen själva kan styra.
En figur målas, namnges och får en egen historia, alltså hantverk som slutar i berättande.
Färgläggning där processen räknas och inte resultatet, i eget tempo och ett fält i taget.
Egen docka, egen röst och en scen bakom en kartong, där varje barn ansvarar för sin figur.
Sången framförs bakom en skärm, vilket sänker tröskeln för den som annars aldrig skulle sjunga.
Masken skiljer barnet från karaktären, vilket gör det lättare att våga improvisera.
Fem rätter från olika länder smakas och placeras på kartan, med samtal om vad klimatet gör med maten.
Varje medalj bär en text om vad den belönar, vilket tvingar fram tanken på vad som är värt att fira.
Barnen tar isär tre reklamfilmer och gör sedan en egen, medvetet överdriven, för en påhittad produkt.
Under förstoringsglaset ser löv och sand ut som helt andra saker. Skillnaden ritas av och jämförs.
Ett kortspel om en bilresa där valet står mellan att köra på eller stoppa någon annan.
En lugn läsestund ger vila och språk samtidigt, och blir en punkt barnen börjar längta till.
En skylt med namnet i mitten och bilder på det man gillar runt om, uppsatt där andra ser den.
En dirigent styr vem som spelar och hur högt. Rollen går runt så att alla får leda gruppen.
Ett torn av papprör utan lim, som mäts när det står och analyseras när det ramlar.
Hinderbana på tid med stoppur, där barnet jagar sitt eget rekord och inte varandras.
Ett planerat mönster träs på tråd till ett armband som kan bäras direkt.
Varje barn äger sin egen bulle från formning till ugn, med stationer för blandning och garnering.
Påskmotiv klippta i färgat papper, där form och sammansättning är barnets eget val.
Stora äggformer som ritas, mönstras och klipps ut till en gemensam vägg.
Skapandet blir en väg in i ett samtal om att våren och dess traditioner firas på många olika sätt.
Glasyr och strössel på egen kaka, där handkontrollen prövas i millimeterskala.
En bild byggd ruta för ruta på rutat papper, precis som en skärm är uppbyggd.
Mörklagt rum, stjärnbilder på skärmen och en lugn berättelse om en rymdresa.
Grupperna planerar, övar och spelar in ett riktigt avsnitt som sedan lyssnas igenom tillsammans.
En bild byggd enbart av prickar, som först blir begriplig när man tar ett steg tillbaka.
Ett pussel i egen takt utan tidspress, med samtal om strategin att börja med kanterna.
Samma pussel till alla och startsignal, vilket gör arbetsfördelningen inom laget avgörande.
Barnen upptäcker att det de själva tycker är tydligt inte alls är tydligt för någon annan.
En butik, ett sjukhus eller ett café spelas upp utan manus efter en kvarts planering.
Ett eget manus med början, mitt och slut som repeteras tills gruppen är nöjd och sedan filmas.
Rösten, gången och attityden byggs upp först, sedan möts rollerna i scener och byter plats.
Kedjereaktionen planeras baklänges från slutet, sedan justeras den tills hela ledet håller.
Ett barn som vet var sakerna finns behöver inte fråga en vuxen om allt, och det blir tryggare och mer självständigt.
Astronautlag löser uppdrag med rekvisita och pussel, där arbetsfördelningen avgör tempot.
Regler barnen själva har formulerat följs för att de är deras, inte för att en vuxen ser på.
Två lag får identiskt material och samma uppgift, utan att se varandras lösningar förrän testet.
Det högsta tornet som inte faller, där strategin diskuteras innan någon rör materialet.
Scenen designas utifrån vad berättelsen behöver och används sedan i ett riktigt framträdande.
Kulisser byggs först och berättelsen spelas sedan upp framför dem, alltså hantverk och teater i ett.
Pjäsernas drag övas var för sig innan första partiet, med fokus på reglerna i stället för på att vinna.
Färdiga ställningar där ett enda drag avgör, lösbara även för den som aldrig spelat ett parti.
Fyra till sex rutor med pratbubblor, skissade först och lästa av minst tre kompisar till slut.
Hjälte, konflikt och lösning blir en egen häftad bok, där stavningen inte är det som räknas.
Ett eget spel med regler tydliga nog att en annan grupp kan spela det utan hjälp.
Barnen uppfinner ett spel, testar varandras och säger rakt ut vad som fungerade.
Ett påhittat land får en flagga. Gruppen måste kunna förklara varje symbol de valt.
En egen text eller dikt illustreras i ett häfte, med frivillig uppläsning till sist.
Fem till sju egna övningar sätts ihop, skrivs ner och lärs ut till en kompis.
Bakom ett upplyst lakan berättas historien med händer och föremål, helt utan att någon syns.
Avståndet till lampan avgör skuggans storlek, vilket blir ett verktyg i berättandet.
Rulla, nypa och klämma, tre grundtekniker i lera som räcker för att komma igång.
Lim och boraxlösning som byter konsistens mitt i händerna, alltså kemi man kan känna.
Samma vikning för alla ger ändå unika mönster. Samtalet handlar om varför snöflingor är sexkantiga.
Planeterna målas och hängs upp i skala, vilket gör Jupiters storlek omöjlig att missa.
Sand och snäckor på ett kort med handskriven hälsning inuti, klart att skicka hem.
Ett geometriskt mönster ritas på tyg och sys sedan efter linjerna med korssting.
Korta frågor i högt tempo utan material, gjort för att fylla en lucka mitt på dagen.
Rätstickor på grova stickor, rad efter rad, tills det blir en disktrasa eller ett halsduksstycke.
Blicken ska vila på motivet och inte på pappret, vilket gör teckningen till ett lugnverktyg.
En egen konstellation ritas på svart papper, namnges och får en berättelse.
Varje liten förflyttning fotograferas tills bilderna blir rörelse, vilket kräver verkligt tålamod.
Från manus till färdig film, allt gjort av barnen själva med surfplattan som verktyg.
Att säga stopp är lättare om man har övat på det när det inte var på riktigt.
Sagan berättas med röstväxlingar och pauser, följt av samtalet om vad som egentligen hände.
En gemensam måltid i blandade grupper, där samtalet är viktigare än att maten går fort.
En öppen fråga runt ringen där varje barn hörs, följd av samtalet om likheter och skillnader.
En gammal strumpa blir ett djur med namn, alltså återbruk som slutar i en presentation.
Tre ledtrådar och systematiskt uteslutande i par, med resonemanget nedskrivet och förklarat.
Det högsta tornet som håller, med mätning och samtal om vad basen egentligen gör.
En högtid från en annan kultur lärs in och ett föremål från den skapas, med utgångspunkt i barnens egna traditioner.
Ett fågelhus eller en låda sågas, spikas och slipas med riktiga verktyg under nära handledning.
Tygbitar arrangeras om tills kompositionen sitter, först därefter kommer limmet fram.
Hela historien berättas utan ett ord. Publiken beskriver sedan vad de tror att de sett.
Något hemifrån blir ett nytt föremål barnen faktiskt kan använda, presenterat med vad det var förut.
Ett verkligt problem i vardagen får en prototyp som testas och byggs om minst en gång.
En påhittad uppfinning ritas och förklaras muntligt, med frågor från de andra.
Ingen idé avfärdas under brainstormen, sedan röstar gruppen om vilken som ska byggas.
Gamla trasiga apparater plockas isär för att se hur kugghjul och fjädrar hänger ihop.
Alla kan vara med utan att någon behöver ha köpt en dräkt, och skillnaderna hemma syns inte i rummet.
Kandidater, frågestund, anonym röstsedel och öppen rösträkning, alltså hela valet i miniatyr.
Ett armband som ges bort, med färger valda för att betyda något om just den vänskapen.
Trådar knyts i mönster tills bandet räcker runt en handled, ett tålamodsprov med synligt resultat.
När dagens ordning finns på väggen slipper barnen hålla den i huvudet, och de som behöver förutsägbarhet kan gå och titta själva.
Pipetter på vått papper ger mönster ingen kan styra helt. Verken namnges av barnen efteråt.
Kranen mäts i liter. Gruppen formulerar sedan tre konkreta spartips för hela fritidshemmet.
Garn varvas över och under tills ramen är fylld, med mönster barnet valt själv.
Barnen står som guider vid sina egna experiment och förklarar dem för besökare.
Barnen skapar något som gör deras egen miljö vackrare, och får syn på hur ljus förändrar ett rum.
Att göra något själv att ge bort visar barnen att värde inte är samma sak som pengar.
Barnen bygger en berättelse ihop och tränar samtidigt på att lyssna, eftersom man måste veta var historien är för att kunna fortsätta.
Barnen får ansvar för något levande och ser med egna ögon vad tid och omsorg gör.
Podium, medaljer och applåder, alltså ett tydligt punktum för hela temat.
Gruppens egna svar blir ett diagram. Samma data ritas på två sätt för att kunna jämföras.
Djupandning och djurpositioner på matta, med vila som avslutning i stället för uppvarvning.
I Fritio lägger du en aktivitet rakt in i veckoplaneringen, ser läroplanstäckningen växa fram och får underlaget till uppföljningen på köpet. Planeringen blir försvarbar, inte bara gjord.