Här ligger 507 färdiga aktiviteter för fritidshemmet. Varje aktivitet har ett syfte i klartext, vilket material som behövs, hur lång tid den tar och genomförandet steg för steg. Alla är kopplade till läroplanen. Du kan läsa och skriva ut dem utan konto.
Många aktiviteter fungerar i hela spannet 6 till 12 år. Åldern på kortet är vår rekommendation, inte en gräns.
262 av 507 aktiviteter
Barnen tar en actionscen hela vägen från idé till färdig film, med regissör, skådespelare och kameraman utsedda inom gruppen.
Barnen kodar sitt namn till ettor och nollor och bär det som armband, alltså datorns språk gjort till något man kan ta på.
Barnen skissar, bygger och belastar en egen bro tills den ger vika, alltså ingenjörens arbetsgång i miniatyr.
Ett strategispel där barnen måste förhandla med varandra för att komma vidare, alltså socialt spel lika mycket som taktik.
Barnen argumenterar för en sida de kanske inte håller med om. Efteråt får de säga vilka argument som var starka, oavsett lag.
Barnen letar felet i en kod som inte fungerar, alltså det som programmering mest handlar om i verkligheten.
Honung, sirap, vatten och olja i samma glas, där lagren som lägger sig av sig själva förklarar densitet utan ett ord teori.
Batteri, koppartråd och en lampa som ska lysa, där felsökningen börjar i samma sekund kretsen bryts.
Remskivor och hävstänger av trä och rep, byggda tills barnen känner i armarna att kraften faktiskt minskade.
Nål och tråd blir en väska eller en hatt. Passet slutar med visningen där varje barn presenterar sitt eget.
Barnen sätter betyg och måste motivera det. I smågruppen upptäcker de att samma film kan bedömas helt olika.
En konflikthistoria som barnen får lösa på flera sätt och sedan väga lösningarna mot varandra i par.
Olika stora hjul på samma axel visar direkt hur mycket storleken avgör hur långt något rullar.
Barnen förbereder frågor, intervjuar en vuxen på skolan och klipper ihop ett riktigt poddavsnitt.
Barnen delar egna erfarenheter av att pojkar och flickor behandlats olika och namnger sedan ett beteende var att ändra.
Glasspinnar och gummiband, sedan justeras vinkeln försök för försök tills katapulten träffar målet.
Ordförande, sekreterare och talarlista, alltså mötesformen övad innan den behövs på riktigt.
Ett riktigt problem från fritidshemmet tas till omröstning, där alla röster väger lika och beslutet skrivs ner.
Från designskiss till färdig scenkostym av begagnade kläder, sydd för ett framträdande som ska bli av.
En bro av sugrör som ska bära en linjal, byggd i lag och testad tills något ger vika.
Gamla tygbitar klipps lika stora och sys ihop för hand till en egen liten textilyta.
Barnen tar isär tre reklamfilmer och gör sedan en egen, medvetet överdriven, för en påhittad produkt.
Ett kortspel om en bilresa där valet står mellan att köra på eller stoppa någon annan.
Grupperna planerar, övar och spelar in ett riktigt avsnitt som sedan lyssnas igenom tillsammans.
Två kolumner på tavlan visar hur varje rättighet hänger ihop med ett ansvar. Gruppen formulerar sedan en egen regel.
En berättelse om ett barn som kämpat för sina rättigheter, följd av vad var och en själv kan göra.
En befintlig regel granskas, ifrågasätts och röstas om, vilket visar att regler går att ändra med argument.
Ett eget manus med början, mitt och slut som repeteras tills gruppen är nöjd och sedan filmas.
Kedjereaktionen planeras baklänges från slutet, sedan justeras den tills hela ledet håller.
Scenen designas utifrån vad berättelsen behöver och används sedan i ett riktigt framträdande.
Pjäsernas drag övas var för sig innan första partiet, med fokus på reglerna i stället för på att vinna.
Färdiga ställningar där ett enda drag avgör, lösbara även för den som aldrig spelat ett parti.
Ett eget spel med regler tydliga nog att en annan grupp kan spela det utan hjälp.
Ett geometriskt mönster ritas på tyg och sys sedan efter linjerna med korssting.
Rätstickor på grova stickor, rad efter rad, tills det blir en disktrasa eller ett halsduksstycke.
Varje liten förflyttning fotograferas tills bilderna blir rörelse, vilket kräver verkligt tålamod.
Från manus till färdig film, allt gjort av barnen själva med surfplattan som verktyg.
Sudoku i egen takt och på egen nivå, ett tyst arbete som passar den som behöver lugn.
Tre ledtrådar och systematiskt uteslutande i par, med resonemanget nedskrivet och förklarat.
Att falla bakåt och bli fångad, en övning där tilliten blir konkret i stället för teoretisk.
Ett fågelhus eller en låda sågas, spikas och slipas med riktiga verktyg under nära handledning.
Ett verkligt problem i vardagen får en prototyp som testas och byggs om minst en gång.
Gamla trasiga apparater plockas isär för att se hur kugghjul och fjädrar hänger ihop.
Kandidater, frågestund, anonym röstsedel och öppen rösträkning, alltså hela valet i miniatyr.
Kranen mäts i liter. Gruppen formulerar sedan tre konkreta spartips för hela fritidshemmet.
Barnen står som guider vid sina egna experiment och förklarar dem för besökare.
Gruppens egna svar blir ett diagram. Samma data ritas på två sätt för att kunna jämföras.
Barnen hittar på en film och gör affischen som ska locka publiken, alltså en övning i hur bild och text övertalar tillsammans.
Barnen övar i par på vad man faktiskt gör när en kompis är ledsen, alltså empati som handling och inte bara som ord.
Barnen turas om att berätta och att lyssna, där den som lyssnar måste ställa minst två följdfrågor innan rollerna byts.
Barnen bygger en instruktion av pilkort som en kompis följer bokstavligt, vilket gör synligt hur mycket ordningen avgör.
Ett andningsverktyg barnen kan ta till helt själva när det blir för mycket, räknat i fyra, sju och åtta.
Klassiska brädspel satta i turneringsform, där det svåra ofta är att hantera både vinsten och förlusten med respekt.
Trettio sekunder att titta, sedan ska bygget kopieras ur minnet, vilket visar skillnaden mellan att tro sig ha sett och att faktiskt ha sett.
Gamla plagg blir showkostymer. Passet avslutas med den modevisning som gör att skapandet får en publik.
En skokartong blir ett habitat där barnen måste kunna motivera varför just de djuren hör hemma.
Barnen tränar på att lägga märke till det goda andra gör, i stället för att jaga uppmärksamhet för sitt eget.
Instruktionen innehåller ett fel med flit. Barnen måste hitta exakt var det brister innan de kan rätta det.
Efter att ha studerat tre riktiga affischer gör barnen sin egen, där titel, bild och slogan ska dra åt samma håll.
Filmen pausas på valda ställen, så att barnen hinner sätta ord på hur bild och musik gör dem känslomässigt.
Samtalet efter filmen styrs mot vad den ville säga i stället för mot vad som hände, alltså analys i stället för referat.
Manus, roller och inspelning på ett pass, med premiärvisning för resten av fritidshemmet som avslutning.
Stickning med bara fingrarna, en repetitiv handrörelse som blir ett armband och samtidigt lugnar den som gör den.
Barnens verk hängs upp med varsin skylt. Vandringen slutar med att alla ger varandra skriven respons.
Ett diorama över djurets riktiga livsmiljö, där barnet måste kunna namnge tre anpassningar djuret har till platsen.
Strandsatta, räddare och ett havsodjur får fem minuter att planera, sedan spelas konflikten upp och löses.
Barnen får syn på att december ser olika ut hemma hos olika familjer, och att det är helt normalt.
Trettio sekunder att diskutera varje fråga innan laget svarar gemensamt, vilket gör att den tystaste också hörs.
Rörelse till musik ger utlopp för decemberspänningen och visar samtidigt att traditioner låter olika på olika håll.
En privat dagbok där barnet skriver eller ritar dagens känsla, med frivilligt delande en gång i veckan.
Efter en laddad berättelse får barnen leta upp var i kroppen känslan sitter, som spänning, värme eller tyngd.
Vardagsscener från fritidshemmet spelas upp, som att någon blir utesluten. Gruppen läser sedan av känslorna.
Samma plats byggd två gånger, en sommar och en vinter, vilket gör årstidernas skillnad synlig sida vid sida.
Roboten följer instruktionen bokstavligt, vilket avslöjar varje otydlighet direkt i vardagsrummet.
Barnen upptäcker att de har saker gemensamt med kompisar de inte brukar leka med.
En vanlig bråkorsak spelas upp, gruppen föreslår lösningar och paret testar en av dem direkt.
Memory med kända konstverk, där paret bara räknas om barnet kan berätta en sak om bilden.
Responsen följer en fast form: två saker man uppskattar och en nyfiken fråga. Konstnären försvarar sig inte.
Text, melodi och koreografi övade i etapper fram till ett körnummer som faktiskt ska framföras.
Kulan faller av gång på gång tills banan sitter, vilket gör felsökning till hela poängen med bygget.
Samma föremål sorteras om efter ny regel varje runda, vilket visar att ordning alltid är ett val.
Gåtor som löses i grupp, där barnen får argumentera för sitt resonemang innan svaret avslöjas.
Först testas vad magneten drar till sig, sedan byggs en skulptur som hålls ihop helt utan lim.
Varje medalj bär en text om vad den belönar, vilket tvingar fram tanken på vad som är värt att fira.
En stund stillhet med tanken riktad mot något man uppskattar hos en kamrat, delad frivilligt efteråt.
Under förstoringsglaset ser löv och sand ut som helt andra saker. Skillnaden ritas av och jämförs.
Från storyboard till färdig musikvideo, med scener och roller bestämda innan kameran går igång.
En lugn läsestund ger vila och språk samtidigt, och blir en punkt barnen börjar längta till.
Ett kvadratiskt papper viks steg för steg till en fågel, där varje vik måste sitta rätt.
Skapandet blir en väg in i ett samtal om att våren och dess traditioner firas på många olika sätt.
En bild byggd ruta för ruta på rutat papper, precis som en skärm är uppbyggd.
Egen smaksättning och sedan samtalet om varför just den valdes framför de andra.
Ett pussel i egen takt utan tidspress, med samtal om strategin att börja med kanterna.
Varje tredje tal byts mot buzz. Tempot ökar tills koncentrationen tryter hos någon.
Barnkonventionen som bingobricka, där varje bingo följs av samtalet om vad rättigheten betyder i vardagen.
En journal där veckans mående skrivs eller ritas, helt privat och utan krav på att dela.
Barnen upptäcker att det de själva tycker är tydligt inte alls är tydligt för någon annan.
En butik, ett sjukhus eller ett café spelas upp utan manus efter en kvarts planering.
Rösten, gången och attityden byggs upp först, sedan möts rollerna i scener och byter plats.
Astronautlag löser uppdrag med rekvisita och pussel, där arbetsfördelningen avgör tempot.
Två lag får identiskt material och samma uppgift, utan att se varandras lösningar förrän testet.
Det högsta tornet som inte faller, där strategin diskuteras innan någon rör materialet.
Bakgrund, ljus och rekvisita byggs av olika grupper och ska ändå bli en enda scen.
Kulisser byggs först och berättelsen spelas sedan upp framför dem, alltså hantverk och teater i ett.
Fyra till sex rutor med pratbubblor, skissade först och lästa av minst tre kompisar till slut.
Hjälte, konflikt och lösning blir en egen häftad bok, där stavningen inte är det som räknas.
Barnen uppfinner ett spel, testar varandras och säger rakt ut vad som fungerade.
En egen text eller dikt illustreras i ett häfte, med frivillig uppläsning till sist.
Fem till sju egna övningar sätts ihop, skrivs ner och lärs ut till en kompis.
Lim och boraxlösning som byter konsistens mitt i händerna, alltså kemi man kan känna.
Två sanningar och en lögn om sig själv, där gruppen ska lista ut vilken som inte stämmer.
Planeterna målas och hängs upp i skala, vilket gör Jupiters storlek omöjlig att missa.
Korta frågor i högt tempo utan material, gjort för att fylla en lucka mitt på dagen.
En ballong mot håret får pappersbitar att hoppa, sedan testas vilka material som påverkas.
Blicken ska vila på motivet och inte på pappret, vilket gör teckningen till ett lugnverktyg.
En egen konstellation ritas på svart papper, namnges och får en berättelse.
En högtid från en annan kultur lärs in och ett föremål från den skapas, med utgångspunkt i barnens egna traditioner.
Tre påståenden om sig själv där ett är påhittat. Gissningen måste dessutom motiveras.
Något hemifrån blir ett nytt föremål barnen faktiskt kan använda, presenterat med vad det var förut.
En påhittad uppfinning ritas och förklaras muntligt, med frågor från de andra.
Ingen idé avfärdas under brainstormen, sedan röstar gruppen om vilken som ska byggas.
Alla kan vara med utan att någon behöver ha köpt en dräkt, och skillnaderna hemma syns inte i rummet.
Egna observationer presenteras och gruppen gör en gemensam prognos för morgondagen.
Garn varvas över och under tills ramen är fylld, med mönster barnet valt själv.
Barnen skapar något som gör deras egen miljö vackrare, och får syn på hur ljus förändrar ett rum.
Att göra något själv att ge bort visar barnen att värde inte är samma sak som pengar.
Barnen bygger en berättelse ihop och tränar samtidigt på att lyssna, eftersom man måste veta var historien är för att kunna fortsätta.
Barnen får ansvar för något levande och ser med egna ögon vad tid och omsorg gör.
Barnen målar utan krav på att något ska föreställa något och upptäcker att färg och rörelse i sig bär en känsla.
En följetong som byggs kapitel för kapitel genom adventen, så att barnen får öva att hålla en berättelse i huvudet över tid.
Barnen bygger en egen adventskrans av grangrenar och hemgjorda ornament, ett hantverk som kräver både fingrar och tålamod.
Tre stationer med balans, styrka och reaktion, ramade som det en astronaut faktiskt behöver klara av.
Barnen gör sin egen version av ett känt konstverk, där poängen är de egna valen och inte likheten med originalet.
Ett synligt experiment med Newtons tredje lag, där barnen ändrar en sak i taget och ser direkt vad det gör med raketen.
Elevinflytande blir på riktigt först när barnen ser att det de sa faktiskt ledde till något.
En berättelse som byggs mening för mening runt ringen, så att varje barn måste lyssna för att kunna fortsätta.
Tärningar med bilder som styr historien, ett sätt att komma igång för den som annars fastnar på att hitta på.
En saga från en annan kultur, följd av samtalet om vad som är likt och vad som skiljer mot sagorna barnen redan kan.
Barnen sätter ord på vad en bild får dem att känna, i ett samtal där det inte finns något rätt svar.
Ett collage av gamla tidningar där varje barn väljer ett tema som styr klippandet, med återbruk som självklar del.
Barnen väljer sin favoritscen ur en bok och gör den till ett bokmärke, alltså läsupplevelsen förvandlad till något man håller i.
Ett utflyktsmål där poängräkningen blir matematik på riktigt och hejandet är minst lika viktigt som strikarna.
Turordningsregeln gör att den som brukar bestämma måste vänta, och den som brukar tystna måste göra ett val.
Raketer av pappersrullar och kartong, där barnen får tänka igenom varför nos, fenor och dysa ser ut som de gör.
Ett personligt collage av tidningsurklipp, gjort så att den som tycker sig inte kunna rita ändå får uttrycka något eget.
Fri dans till musik inom en avgränsad yta, för de dagar gruppen behöver få ur sig något utan regler att hålla reda på.
Barnen hittar på fyra egna steg och lär ut dem till gruppen, så att alla sekvenser till slut blir en enda lång dans.
Hela stolleken utan uteslutning: den som blir utan stol väljer i stället en rörelse som hela gruppen gör.
Barnen bygger en mask till en karaktär de hittat på och upptäcker hur mycket utseendet berättar innan någon sagt ett ord.
Från sockdocka till färdig föreställning i tre scener, där publiken sedan ger skådespelarna ett konkret omdöme.
En känd saga spelas upp som teater, där rösten och kroppen får bära karaktären i stället för ett manus.
En skokartong och några gummiband räcker för att barnen ska höra hur spänning och tjocklek ändrar tonen.
En berättelse med tydliga känslolägen som blir samtalet om hur samma situation kan kännas helt olika för olika personer.
Mjölkkartonger blir fågelbord, byggda efter en egen ritning och uppsatta där barnen sedan kan följa vem som kommer.
En känd filmscen spelas upp med det som råkar finnas i rekvisitalådan, alltså dramaturgi utan att någon skriver manus.
Röda mattan i korridoren, med fotografer och intervjuare bland barnen, för den som vill öva på att ta plats.
Fritidshemmet blir biograf med biljetter, personal och popcorn, där barnen driver hela evenemanget själva.
Barnen väljer ett land, ritar flaggan noggrant efter förlaga och tar med tre fakta att berätta för gruppen.
En utomjording byggd utan mall, som ska ha ett namn, en hemplanet och något den äter innan den presenteras.
Musiken tystnar och alla fryser. Två av positionerna blir sedan startpunkten för en improviserad scen.
Tre andetag, en tyst minut och en signal gruppen valt själv, gjord vid samma tid varje dag som en trygg övergång.
Precis en mening per barn runt cirkeln, vilket tvingar fram lyssnandet: du måste veta var berättelsen är för att kunna fortsätta.
Gruppen röstar om innehållet innan någon skär en enda bit, alltså demokrati med ett resultat man kan äta.
Högläsning med efterföljande samtal om hur karaktärerna kände, en daglig avslutning som fungerar för hela gruppen.
Tre konkreta goda handlingar under en vecka, med fem minuter varje dag där någon berättar vad som hände.
Hälsningsord på sex språk, där barn med annat hemspråk får vara de som undervisar gruppen.
Uppmärksamheten vandrar från tårna till huvudet. Barnen får notera spänning eller värme utan att värdera den.
Utklädnad, stationer och röstning om bästa kostym, ett firande som bärs upp av barnens eget samarbete.
Kakao, socker och smör som rullas för hand och paketeras att ge bort, alltså hantverk med en mottagare.
Först springer barnen banan pedagogen byggt, sedan får de bygga om den själva i grupper.
Stolar, bord och kuddar blir en bana barnen själva säkerhetstestar innan någon får springa den.
Höstens grödor blir en gemensam måltid, med samtal om vad som faktiskt växer just nu.
En bana med hopp, kryp och balans som skruvas upp eller ner efter gruppens ålder.
Mjuk boll och inga sparkar, ett regelverk som gör inomhusspel möjligt även i en vanlig sal.
Ett simhallsbesök med dyk, kapplöpning och Marco Polo, avslutat med vila i varmt vatten.
Ingen får säga nej till det förra barnets påhitt, bara bygga vidare, vilket är svårare än det låter.
Hela laget måste enas om ett hemligt val på några sekunder, sedan visas det med kroppen.
Tre roterande stationer där varje barn äger sin del av pepparkaksbaket från degen till dekorationen.
Anonyma paket som öppnas inför gruppen, följt av samtalet om hur det känns att ge jämfört med att få.
Barnen väljer sångerna själva och sjunger i ring, avslutat med en gemensam tyst stund.
Slå in ett paket, hänga en dekoration, sätta stjärnan, alltså finmotorik mitt i full fart.
En känsla ska visas helt utan ord. Efteråt pratar gruppen om vilka kroppssignaler som avslöjade den.
Efter varje gissning berättar någon när hen själv brukar känna så, vilket gör känslan konkret.
Känslan visas med kropp och mimik. Samtalet efteråt handlar om när man brukar känna just så.
Ett abstrakt verk byggt på en känsla, där barnet ska kunna säga varför just de färgerna valdes.
En känd figur ska gestaltas med rörelser och miner tills någon gissar rätt.
Mikrofon, text på skärmen och en publik som hejar, för den som vill öva på att våga.
Barnen ritar en egen kläddesign inspirerad av ett land de valt och berättar vilket mönster som kom varifrån.
Ett stycke lyssnat i stillhet, sedan får barnen berätta med ord, teckning eller rörelse vad de såg framför sig.
Zip Zap Zop och expertintervjun i följd, med avslutning där barnen leder en egen påhittad övning.
En känd saga spelas upp och får sedan ett nytt slut som barnen hittar på själva.
Barn blir det de hör att de är, och den här övningen ger dem något att bli.
En äkta komplimang till någon man dragit ur en hatt, byggd på något man faktiskt sett.
Barnen ställer ut sina egna verk och svarar på publikens frågor om vad de ville visa.
Samma tema och tio minuter, sedan visar bilderna hur olika tolv barn tänker om exakt samma ord.
En associationskedja runt ringen utan rätt eller fel, följd av samtalet om varför orden hängde ihop.
Alla får identiskt material och samma tema, vilket gör att skillnaderna bara kan komma ur idéerna.
En tråd i sockerlösning som besöks varje dag, ett projekt där tålamodet är själva innehållet.
Ballonger som ska poppas med fötter, rygg eller armbåge, med ny regel för varje omgång.
Fritt byggande utan instruktionsbok, där konstruktionen ändras allteftersom idén växer fram.
Först naturljud från högtalaren, sedan barnens egna humningar, med fokus på var i kroppen ljudet känns.
Metall, trä, plast och glas slås an och sorteras efter hur de låter, vilket kräver ord för det man hör.
Tre rörelser som upprepas exakt så många gånger som ropas, alltså en loop utförd med kroppen.
En figur målas, namnges och får en egen historia, alltså hantverk som slutar i berättande.
Färgläggning där processen räknas och inte resultatet, i eget tempo och ett fält i taget.
Egen docka, egen röst och en scen bakom en kartong, där varje barn ansvarar för sin figur.
Sången framförs bakom en skärm, vilket sänker tröskeln för den som annars aldrig skulle sjunga.
Masken skiljer barnet från karaktären, vilket gör det lättare att våga improvisera.
Fri dans som bryts tvärt när musiken tystnar, en övning i att stoppa kroppen mitt i rörelsen.
Fem rätter från olika länder smakas och placeras på kartan, med samtal om vad klimatet gör med maten.
En guidad visualisering inför en tänkt final, med andning och inre bilder som verktyg.
Soloframträdanden inför en jury som måste motivera sina val konstruktivt.
Rörelse till lugn musik utan prestation, där farten byts var tredje minut och kroppen får kännas efter.
Fem minuter i fyrtakt, kort nog att hinnas med precis före ett moment som kräver lugn.
Tjugo minuter i en egen bok utan instruktion eller bedömning, där delandet efteråt är frivilligt.
Finalkvällen med scen, publik och prisutdelning, där barnen både uppträder och tar emot gästerna.
Samma ord sagt argt, ledset eller artigt, vilket visar hur mycket tonfallet avgör vad som faktiskt sägs.
Att ta emot ett nytt barn spelas upp och pratas igenom, så att välkomnandet blir en vana i stället för en tanke.
En brustablett i olja och vatten ger en lavalampa. Kvar står frågan om varför lagren aldrig blandas.
En dirigent styr vem som spelar och hur högt. Rollen går runt så att alla får leda gruppen.
Ett torn av papprör utan lim, som mäts när det står och analyseras när det ramlar.
Hinderbana på tid med stoppur, där barnet jagar sitt eget rekord och inte varandras.
Varje barn äger sin egen bulle från formning till ugn, med stationer för blandning och garnering.
Frågekort som besvaras i ring, ett sätt att lära känna varandra utan att någon behöver hitta på något.
Mörklagt rum, stjärnbilder på skärmen och en lugn berättelse om en rymdresa.
En bild byggd enbart av prickar, som först blir begriplig när man tar ett steg tillbaka.
Muskler spänns hårt och släpps sedan, vilket gör skillnaden mellan spänd och lugn kropp påtaglig.
Samma pussel till alla och startsignal, vilket gör arbetsfördelningen inom laget avgörande.
Andning i takt med inspelat regn i ett halvmörkt rum, med en delad tanke till sist.
Torkad mat betygsätts på ett schema, med samtal om varför rymdmat måste se ut som den gör.
Klapprytmer som blir längre för varje varv, utan material och färdiga att starta direkt.
Regler barnen själva har formulerat följs för att de är deras, inte för att en vuxen ser på.
Barnen rör sig till olika hörn efter sina svar och möter dem som svarat likadant.
Den ena guidar den andra genom en bana med ögonbindel. Rollerna byts efter halva tiden.
Ett påhittat land får en flagga. Gruppen måste kunna förklara varje symbol de valt.
Bakom ett upplyst lakan berättas historien med händer och föremål, helt utan att någon syns.
Avståndet till lampan avgör skuggans storlek, vilket blir ett verktyg i berättandet.
Barnen röstar med kroppen mellan två alternativ och motiverar sedan sitt val för de andra.
Rulla, nypa och klämma, tre grundtekniker i lera som räcker för att komma igång.
De fem grundsmakerna en i taget, med jakt på precisa ord för det som händer i munnen.
Med ögonbindel ska smaken beskrivas innan den gissas, vilket visar hur mycket synen styr.
Den ena speglar den andras långsamma rörelser. Till slut leder båda samtidigt utan att någon bestämmer.
Melodier nynnas och ska kännas igen, där den som gissar rätt väljer nästa låt.
Sagan berättas med röstväxlingar och pauser, följt av samtalet om vad som egentligen hände.
En gemensam måltid i blandade grupper, där samtalet är viktigare än att maten går fort.
En öppen fråga runt ringen där varje barn hörs, följd av samtalet om likheter och skillnader.
Varje muskelgrupp hålls i femton sekunder, avslutat med tre andetag på mattan.
En sak att vara tacksam för i dag, delad i ring där ingen avbryter.
Det högsta tornet som håller, med mätning och samtal om vad basen egentligen gör.
Tygbitar arrangeras om tills kompositionen sitter, först därefter kommer limmet fram.
Rörelse som om gravitationen var borta, långsamt och flytande till lugn musik.
Slowmotion med mjuka bollar som fångas varsamt, följt av samtalet om varför rörelsen ser ut så.
Hela historien berättas utan ett ord. Publiken beskriver sedan vad de tror att de sett.
En guidad dykning bland koraller och lysande fiskar, med varsam återkomst till rummet.
Färg eller siffra ska matchas, med specialkort som vänder läget på ett ögonblick.
Något konkret positivt om en kamrat, sagt utan att någon annan görs sämre.
Ett armband som ges bort, med färger valda för att betyda något om just den vänskapen.
Trådar knyts i mönster tills bandet räcker runt en handled, ett tålamodsprov med synligt resultat.
Podium, medaljer och applåder, alltså ett tydligt punktum för hela temat.
Enkla positioner hållna i några andetag, avslutat med tyst vila på mattan.
Djupandning och djurpositioner på matta, med vila som avslutning i stället för uppvarvning.
Namnen nöts in genom skratt i stället för genom upprepning, och det fastnar bättre.
I Fritio lägger du en aktivitet rakt in i veckoplaneringen, ser läroplanstäckningen växa fram och får underlaget till uppföljningen på köpet. Planeringen blir försvarbar, inte bara gjord.