Här ligger 507 färdiga aktiviteter för fritidshemmet. Varje aktivitet har ett syfte i klartext, vilket material som behövs, hur lång tid den tar och genomförandet steg för steg. Alla är kopplade till läroplanen. Du kan läsa och skriva ut dem utan konto.
Många aktiviteter fungerar i hela spannet 6 till 12 år. Åldern på kortet är vår rekommendation, inte en gräns.
507 aktiviteter
Barnen tränar att tänka i kategorier och att ställa frågor som för dem närmare svaret, i stället för att gissa vilt.
Barnen hittar på en film och gör affischen som ska locka publiken, alltså en övning i hur bild och text övertalar tillsammans.
Barnen övar i par på vad man faktiskt gör när en kompis är ledsen, alltså empati som handling och inte bara som ord.
Barnen turas om att berätta och att lyssna, där den som lyssnar måste ställa minst två följdfrågor innan rollerna byts.
Barnen bygger en instruktion av pilkort som en kompis följer bokstavligt, vilket gör synligt hur mycket ordningen avgör.
Ett andningsverktyg barnen kan ta till helt själva när det blir för mycket, räknat i fyra, sju och åtta.
En promenad där barnen tittar på husen de passerar varje dag och börjar se skillnaden mellan hur något ser ut och vad det ska användas till.
Barnens inflytande blir konkret när de får bestämma en hel dag och också bära ansvaret för att den fungerar.
Barnen lär sig skilja ätliga bär från giftiga i närmiljön, med allemansrätten och säkerheten som ram.
Kast mot korg från olika håll, där korgen sänks efter gruppen så att alla får minst fem riktiga försök.
Ett förenklat lagspel med så få regler att alla är med från första matchen, spelat i korta omgångar med roterande lag.
Klassiska brädspel satta i turneringsform, där det svåra ofta är att hantera både vinsten och förlusten med respekt.
Den svenska klassikern, där barnen måste läsa spelets läge och fatta beslut medan bollen redan är i luften.
Trettio sekunder att titta, sedan ska bygget kopieras ur minnet, vilket visar skillnaden mellan att tro sig ha sett och att faktiskt ha sett.
Gamla plagg blir showkostymer. Passet avslutas med den modevisning som gör att skapandet får en publik.
En skokartong blir ett habitat där barnen måste kunna motivera varför just de djuren hör hemma.
En skogsvandring där barnen läser spår i lera och bark, alltså detektivarbete med skogens egna ledtrådar.
Med spårguide i handen letar barnen avtryck i lera, sand eller snö och för in fynden i en gemensam spårlista.
Barnen tränar på att lägga märke till det goda andra gör, i stället för att jaga uppmärksamhet för sitt eget.
En fågelmatare vid fönstret som blir ett långsamt pågående forskningsprojekt, med art, datum och beteende noterat.
Instruktionen innehåller ett fel med flit. Barnen måste hitta exakt var det brister innan de kan rätta det.
Efter att ha studerat tre riktiga affischer gör barnen sin egen, där titel, bild och slogan ska dra åt samma håll.
Filmen pausas på valda ställen, så att barnen hinner sätta ord på hur bild och musik gör dem känslomässigt.
Samtalet efter filmen styrs mot vad den ville säga i stället för mot vad som hände, alltså analys i stället för referat.
Manus, roller och inspelning på ett pass, med premiärvisning för resten av fritidshemmet som avslutning.
Stickning med bara fingrarna, en repetitiv handrörelse som blir ett armband och samtidigt lugnar den som gör den.
Brännboll för små ytor, ritad som en fyrkant på asfalten så att även en liten grupp får ett riktigt spel.
Barnens verk hängs upp med varsin skylt. Vandringen slutar med att alla ger varandra skriven respons.
Ett diorama över djurets riktiga livsmiljö, där barnet måste kunna namnge tre anpassningar djuret har till platsen.
Strandsatta, räddare och ett havsodjur får fem minuter att planera, sedan spelas konflikten upp och löses.
Barnen får syn på att december ser olika ut hemma hos olika familjer, och att det är helt normalt.
Trettio sekunder att diskutera varje fråga innan laget svarar gemensamt, vilket gör att den tystaste också hörs.
Varmt vatten, kallt vatten och salt mot varsin isbit, med gissningen nedskriven innan försöket börjar.
Rörelse till musik ger utlopp för decemberspänningen och visar samtidigt att traditioner låter olika på olika håll.
En privat dagbok där barnet skriver eller ritar dagens känsla, med frivilligt delande en gång i veckan.
Efter en laddad berättelse får barnen leta upp var i kroppen känslan sitter, som spänning, värme eller tyngd.
Vardagsscener från fritidshemmet spelas upp, som att någon blir utesluten. Gruppen läser sedan av känslorna.
Samma plats byggd två gånger, en sommar och en vinter, vilket gör årstidernas skillnad synlig sida vid sida.
Roboten följer instruktionen bokstavligt, vilket avslöjar varje otydlighet direkt i vardagsrummet.
Barnen upptäcker att de har saker gemensamt med kompisar de inte brukar leka med.
Löv och matrester i lager, följt vecka för vecka tills barnen ser avfallet ha blivit jord.
En vanlig bråkorsak spelas upp, gruppen föreslår lösningar och paret testar en av dem direkt.
Memory med kända konstverk, där paret bara räknas om barnet kan berätta en sak om bilden.
Responsen följer en fast form: två saker man uppskattar och en nyfiken fråga. Konstnären försvarar sig inte.
Text, melodi och koreografi övade i etapper fram till ett körnummer som faktiskt ska framföras.
Kulan faller av gång på gång tills banan sitter, vilket gör felsökning till hela poängen med bygget.
Samma föremål sorteras om efter ny regel varje runda, vilket visar att ordning alltid är ett val.
Gåtor som löses i grupp, där barnen får argumentera för sitt resonemang innan svaret avslöjas.
Barnen får möta mörkret på ett tryggt sätt och upptäcka att den vanliga gården ser helt annorlunda ut utan ljus.
Först testas vad magneten drar till sig, sedan byggs en skulptur som hålls ihop helt utan lim.
Gruppen ska trassla ur sig utan att släppa taget, vilket bara går om någon vågar säga hur.
Varje medalj bär en text om vad den belönar, vilket tvingar fram tanken på vad som är värt att fira.
En stund stillhet med tanken riktad mot något man uppskattar hos en kamrat, delad frivilligt efteråt.
Under förstoringsglaset ser löv och sand ut som helt andra saker. Skillnaden ritas av och jämförs.
Från storyboard till färdig musikvideo, med scener och roller bestämda innan kameran går igång.
En lugn läsestund ger vila och språk samtidigt, och blir en punkt barnen börjar längta till.
Tre stopp för att se något vackert, hotat eller förstört. Varje barn formulerar sedan en handling att ta.
En insekt eller en bäck filmas i dokumentärstil med berättarröst, precis som på tv.
Naturmaterial möter förpackningar i samma verk, med en text om varför just de materialen valdes.
Med lupp avgör barnen om växten hör hemma i varmt, tempererat eller kallt klimat.
Ett kvadratiskt papper viks steg för steg till en fågel, där varje vik måste sitta rätt.
Skapandet blir en väg in i ett samtal om att våren och dess traditioner firas på många olika sätt.
En bild byggd ruta för ruta på rutat papper, precis som en skärm är uppbyggd.
Åtta stationer, en per planet, där uppgiften speglar planetens egenskaper.
Egen smaksättning och sedan samtalet om varför just den valdes framför de andra.
Ett pussel i egen takt utan tidspress, med samtal om strategin att börja med kanterna.
Varje tredje tal byts mot buzz. Tempot ökar tills koncentrationen tryter hos någon.
Barnkonventionen som bingobricka, där varje bingo följs av samtalet om vad rättigheten betyder i vardagen.
En journal där veckans mående skrivs eller ritas, helt privat och utan krav på att dela.
Barnen upptäcker att det de själva tycker är tydligt inte alls är tydligt för någon annan.
En butik, ett sjukhus eller ett café spelas upp utan manus efter en kvarts planering.
Rösten, gången och attityden byggs upp först, sedan möts rollerna i scener och byter plats.
Astronautlag löser uppdrag med rekvisita och pussel, där arbetsfördelningen avgör tempot.
Två lag får identiskt material och samma uppgift, utan att se varandras lösningar förrän testet.
Det högsta tornet som inte faller, där strategin diskuteras innan någon rör materialet.
Bakgrund, ljus och rekvisita byggs av olika grupper och ska ändå bli en enda scen.
Kulisser byggs först och berättelsen spelas sedan upp framför dem, alltså hantverk och teater i ett.
Fyra till sex rutor med pratbubblor, skissade först och lästa av minst tre kompisar till slut.
Hjälte, konflikt och lösning blir en egen häftad bok, där stavningen inte är det som räknas.
Barnen uppfinner ett spel, testar varandras och säger rakt ut vad som fungerade.
En egen text eller dikt illustreras i ett häfte, med frivillig uppläsning till sist.
Fem till sju egna övningar sätts ihop, skrivs ner och lärs ut till en kompis.
Den ena gruppen gömmer och ritar kartan, den andra ska hitta enbart med hjälp av den.
Ett fort av pinnar och grenar, byggt av ett lag som själva bestämmer form och arbetsfördelning.
En handritad karta med symboler och landmärken leder paren genom skogen till skatten.
Ett vindskydd av grenar och löv som faktiskt testas mot vind eller lätt regn.
Lim och boraxlösning som byter konsistens mitt i händerna, alltså kemi man kan känna.
Två sanningar och en lögn om sig själv, där gruppen ska lista ut vilken som inte stämmer.
Planeterna målas och hängs upp i skala, vilket gör Jupiters storlek omöjlig att missa.
Tre till fem grenar med egen poängräknare i varje lag, avslutat med certifikat till alla.
Korta frågor i högt tempo utan material, gjort för att fylla en lucka mitt på dagen.
Överlämningen övas innan tävlingen börjar. Flera heat gör att alla springer minst två gånger.
En ballong mot håret får pappersbitar att hoppa, sedan testas vilka material som påverkas.
Blicken ska vila på motivet och inte på pappret, vilket gör teckningen till ett lugnverktyg.
En egen konstellation ritas på svart papper, namnges och får en berättelse.
Brännboll i full skala med tydlig hemmaplan och löparbana för två stora lag.
Ett långt bygge tränar uthållighet och samarbete på ett sätt som en kort aktivitet aldrig hinner göra.
En högtid från en annan kultur lärs in och ett föremål från den skapas, med utgångspunkt i barnens egna traditioner.
Barnen vet var på gården det händer saker som vuxna inte ser, och de berättar det om man frågar rätt.
Tre påståenden om sig själv där ett är påhittat. Gissningen måste dessutom motiveras.
Något hemifrån blir ett nytt föremål barnen faktiskt kan använda, presenterat med vad det var förut.
En påhittad uppfinning ritas och förklaras muntligt, med frågor från de andra.
Ingen idé avfärdas under brainstormen, sedan röstar gruppen om vilken som ska byggas.
En hel förmiddag utanför skolgården ger barnen en annan sorts dag, och de får öva på att röra sig i samhället tillsammans.
Alla kan vara med utan att någon behöver ha köpt en dräkt, och skillnaderna hemma syns inte i rummet.
Varje scen spelas på sin egen plats och publiken vandrar med, alltså promenadteater på skolgården.
Rekvisitan görs av det som finns på plats. Showen framförs för resten av fritidshemmet.
Samma tid varje dag i en gemensam bok, tills mönstren börjar synas efter en vecka.
Egna observationer presenteras och gruppen gör en gemensam prognos för morgondagen.
Kontinenterna ritas med krita på asfalten och hoppas mellan när landet ropas.
Barnen tränar på att titta noga på en plats de trodde att de redan kände till.
Garn varvas över och under tills ramen är fylld, med mönster barnet valt själv.
Växterna berättas om på plats. Varje barn tar med ett löv eller en kvist att visa upp.
Barnen skapar något som gör deras egen miljö vackrare, och får syn på hur ljus förändrar ett rum.
Att göra något själv att ge bort visar barnen att värde inte är samma sak som pengar.
Barnen bygger en berättelse ihop och tränar samtidigt på att lyssna, eftersom man måste veta var historien är för att kunna fortsätta.
Barnen får ansvar för något levande och ser med egna ögon vad tid och omsorg gör.
Egentillverkade vindflöjlar och kompass ger riktning och styrka till väderrapporten.
Volleyboll över ett spänt snöre, med sidbyte efter varje set.
Lågt nät och mjuk boll gör att bollkontroll väger tyngre än kraft.
Barnen målar utan krav på att något ska föreställa något och upptäcker att färg och rörelse i sig bär en känsla.
Barnen tar en actionscen hela vägen från idé till färdig film, med regissör, skådespelare och kameraman utsedda inom gruppen.
En följetong som byggs kapitel för kapitel genom adventen, så att barnen får öva att hålla en berättelse i huvudet över tid.
Barnen bygger en egen adventskrans av grangrenar och hemgjorda ornament, ett hantverk som kräver både fingrar och tålamod.
En stafett där farten inte räcker: barnen måste bromsa sin egen rörelse för att hålla ägget kvar på skeden.
En jakt där barnen tvingas välja: springa långt efter få bollar eller samla nära och snabbt.
Tre stationer med balans, styrka och reaktion, ramade som det en astronaut faktiskt behöver klara av.
Barnen gör sin egen version av ett känt konstverk, där poängen är de egna valen och inte likheten med originalet.
En stafett baklänges som ställer om kroppens invanda rörelsemönster, vilket jämnar ut skillnaderna i löpförmåga.
Barnen springer hela sträckan baklänges utan att vända sig om, en balansövning som ger skratt på köpet.
Ett synligt experiment med Newtons tredje lag, där barnen ändrar en sak i taget och ser direkt vad det gör med raketen.
Vattenballonger som ska spräckas på tid, alltså full fart och blöta skratt på en varm dag.
Två barn springer med en ballong klämd mellan sig utan händer, vilket tvingar fram både gemensam takt och prat.
En snabb kullek mellan två linjer där timingen avgör: att välja rätt ögonblick slår att vara snabbast.
Elevinflytande blir på riktigt först när barnen ser att det de sa faktiskt ledde till något.
En berättelse som byggs mening för mening runt ringen, så att varje barn måste lyssna för att kunna fortsätta.
Tärningar med bilder som styr historien, ett sätt att komma igång för den som annars fastnar på att hitta på.
En saga från en annan kultur, följd av samtalet om vad som är likt och vad som skiljer mot sagorna barnen redan kan.
Barnen sätter ord på vad en bild får dem att känna, i ett samtal där det inte finns något rätt svar.
Barnen kodar sitt namn till ettor och nollor och bär det som armband, alltså datorns språk gjort till något man kan ta på.
Ett collage av gamla tidningar där varje barn väljer ett tema som styr klippandet, med återbruk som självklar del.
Ett precisionsspel där taktiken avgör: sikta på målkulan eller knuffa undan motståndarens.
Barnen väljer sin favoritscen ur en bok och gör den till ett bokmärke, alltså läsupplevelsen förvandlad till något man håller i.
En kullek med mjuk boll där både den som kastar och den som viker undan får jobba, med tydliga regler om var man får träffa.
Bollen kläms mellan kropp och armar hela sträckan, vilket gör att den som springer fortast inte automatiskt vinner.
Kast mot vägg där barnet själv trappar upp svårigheten, alltså en övning som passar lika bra ensam som i liten grupp.
Ett utflyktsmål där poängräkningen blir matematik på riktigt och hejandet är minst lika viktigt som strikarna.
Barnen förbereder en säker eldstad och släcker en liten eld själva, med en vuxen per fem barn och varje regel förklarad.
Barnen skissar, bygger och belastar en egen bro tills den ger vika, alltså ingenjörens arbetsgång i miniatyr.
En kullek där varje barn hela tiden väger risken: springa in och rädda en kompis eller hålla sig fri.
Turordningsregeln gör att den som brukar bestämma måste vänta, och den som brukar tystna måste göra ett val.
Raketer av pappersrullar och kartong, där barnen får tänka igenom varför nos, fenor och dysa ser ut som de gör.
Ett strategispel där barnen måste förhandla med varandra för att komma vidare, alltså socialt spel lika mycket som taktik.
Ett personligt collage av tidningsurklipp, gjort så att den som tycker sig inte kunna rita ändå får uttrycka något eget.
En hinderbana på skolgården där tekniken räknas i stället för farten, med mjuk broms och sväng utan kraft i fokus.
Fri dans till musik inom en avgränsad yta, för de dagar gruppen behöver få ur sig något utan regler att hålla reda på.
Barnen hittar på fyra egna steg och lär ut dem till gruppen, så att alla sekvenser till slut blir en enda lång dans.
Hela stolleken utan uteslutning: den som blir utan stol väljer i stället en rörelse som hela gruppen gör.
Barnen argumenterar för en sida de kanske inte håller med om. Efteråt får de säga vilka argument som var starka, oavsett lag.
Barnen letar felet i en kod som inte fungerar, alltså det som programmering mest handlar om i verkligheten.
Honung, sirap, vatten och olja i samma glas, där lagren som lägger sig av sig själva förklarar densitet utan ett ord teori.
Barnen bygger en mask till en karaktär de hittat på och upptäcker hur mycket utseendet berättar innan någon sagt ett ord.
Insekter under stenar och spindelnät i buskarna blir en djurlogg över skolgården, dokumenterad utan att någon varelse störs.
Från sockdocka till färdig föreställning i tre scener, där publiken sedan ger skådespelarna ett konkret omdöme.
Ett högt tempo där barnen hela tiden avgör om läget är att kasta, väja eller försöka fånga.
En känd saga spelas upp som teater, där rösten och kroppen får bära karaktären i stället för ett manus.
En skokartong och några gummiband räcker för att barnen ska höra hur spänning och tjocklek ändrar tonen.
Barnen väljer ett riktigt miljöproblem på fritidshemmet, gör något åt det och mäter resultatet efter en vecka.
En berättelse med tydliga känslolägen som blir samtalet om hur samma situation kan kännas helt olika för olika personer.
Batteri, koppartråd och en lampa som ska lysa, där felsökningen börjar i samma sekund kretsen bryts.
Remskivor och hävstänger av trä och rep, byggda tills barnen känner i armarna att kraften faktiskt minskade.
Mjölkkartonger blir fågelbord, byggda efter en egen ritning och uppsatta där barnen sedan kan följa vem som kommer.
Färgen ropas och alla måste hitta dit snabbast möjligt, en kullek där ögat måste hinna före fötterna.
Nål och tråd blir en väska eller en hatt. Passet slutar med visningen där varje barn presenterar sitt eget.
Fem grenar som tillsammans täcker snabbhet, hopp, kast, höjd och balans, med medalj för att ha fullföljt alltihop.
Grupper om tre eller fyra tar en berättelseskiss hela vägen till färdig inspelning på surfplatta.
Barnen sätter betyg och måste motivera det. I smågruppen upptäcker de att samma film kan bedömas helt olika.
En känd filmscen spelas upp med det som råkar finnas i rekvisitalådan, alltså dramaturgi utan att någon skriver manus.
Röda mattan i korridoren, med fotografer och intervjuare bland barnen, för den som vill öva på att ta plats.
Fritidshemmet blir biograf med biljetter, personal och popcorn, där barnen driver hela evenemanget själva.
Barnen väljer ett land, ritar flaggan noggrant efter förlaga och tar med tre fakta att berätta för gruppen.
Ett tema som hitta något rött, följt av samtalet om hur olika samma uppdrag kan tolkas av tolv barn.
En utomjording byggd utan mall, som ska ha ett namn, en hemplanet och något den äter innan den presenteras.
En konflikthistoria som barnen får lösa på flera sätt och sedan väga lösningarna mot varandra i par.
Sprint, längdhopp och kast med egna mätta resultat, där jämförelsen görs mot förra gången i stället för mot kompisen.
Den frusna kan bara räddas av en kompis, vilket gör att ingen springer bara för sin egen skull.
Musiken tystnar och alla fryser. Två av positionerna blir sedan startpunkten för en improviserad scen.
En hinderbana där varje barn kör i sin egen takt och tävlar mot sin egen förra tid.
Tre andetag, en tyst minut och en signal gruppen valt själv, gjord vid samma tid varje dag som en trygg övergång.
Precis en mening per barn runt cirkeln, vilket tvingar fram lyssnandet: du måste veta var berättelsen är för att kunna fortsätta.
Gruppen röstar om innehållet innan någon skär en enda bit, alltså demokrati med ett resultat man kan äta.
Högläsning med efterföljande samtal om hur karaktärerna kände, en daglig avslutning som fungerar för hela gruppen.
Tre konkreta goda handlingar under en vecka, med fem minuter varje dag där någon berättar vad som hände.
Hälsningsord på sex språk, där barn med annat hemspråk får vara de som undervisar gruppen.
Barnen skriver instruktioner i steg och väderstreck som en annan grupp måste följa bokstavligt för att hitta skatten.
Uppmärksamheten vandrar från tårna till huvudet. Barnen får notera spänning eller värme utan att värdera den.
Utklädnad, stationer och röstning om bästa kostym, ett firande som bärs upp av barnens eget samarbete.
Kommandon som växlar oväntat, vilket gör att barnen måste lyssna lika mycket som de springer.
Kakao, socker och smör som rullas för hand och paketeras att ge bort, alltså hantverk med en mottagare.
Först springer barnen banan pedagogen byggt, sedan får de bygga om den själva i grupper.
Stolar, bord och kuddar blir en bana barnen själva säkerhetstestar innan någon får springa den.
Olika stora hjul på samma axel visar direkt hur mycket storleken avgör hur långt något rullar.
Hela sträckan hoppad i en plastpåse, en stafett där kroppen måste hitta ett helt nytt sätt att ta sig fram.
Ett ben dit och det andra tillbaka, vilket tränar båda sidor lika mycket utan att någon behöver tänka på det.
Varje barn väljer sin egen nivå och sitt eget mål, från tvåbenshopp till dubbelhopp.
Höstens grödor blir en gemensam måltid, med samtal om vad som faktiskt växer just nu.
En långsam tyst promenad med stopp för en färg, ett ljud eller en doft i taget.
Stationer med höstuppgifter längs stafettbanan, upplagt så att alla är med oavsett hur fort de springer.
En bana med hopp, kryp och balans som skruvas upp eller ner efter gruppens ålder.
Mjuk boll och inga sparkar, ett regelverk som gör inomhusspel möjligt även i en vanlig sal.
Ett simhallsbesök med dyk, kapplöpning och Marco Polo, avslutat med vila i varmt vatten.
Barnen förbereder frågor, intervjuar en vuxen på skolan och klipper ihop ett riktigt poddavsnitt.
Ingen får säga nej till det förra barnets påhitt, bara bygga vidare, vilket är svårare än det låter.
Barnen delar egna erfarenheter av att pojkar och flickor behandlats olika och namnger sedan ett beteende var att ändra.
Hela laget måste enas om ett hemligt val på några sekunder, sedan visas det med kroppen.
Tre roterande stationer där varje barn äger sin del av pepparkaksbaket från degen till dekorationen.
Anonyma paket som öppnas inför gruppen, följt av samtalet om hur det känns att ge jämfört med att få.
Barnen väljer sångerna själva och sjunger i ring, avslutat med en gemensam tyst stund.
Slå in ett paket, hänga en dekoration, sätta stjärnan, alltså finmotorik mitt i full fart.
En känsla ska visas helt utan ord. Efteråt pratar gruppen om vilka kroppssignaler som avslöjade den.
Efter varje gissning berättar någon när hen själv brukar känna så, vilket gör känslan konkret.
Känslan visas med kropp och mimik. Samtalet efteråt handlar om när man brukar känna just så.
Ett abstrakt verk byggt på en känsla, där barnet ska kunna säga varför just de färgerna valdes.
En känd figur ska gestaltas med rörelser och miner tills någon gissar rätt.
Mikrofon, text på skärmen och en publik som hejar, för den som vill öva på att våga.
Glasspinnar och gummiband, sedan justeras vinkeln försök för försök tills katapulten träffar målet.
Kedjan växer för varje fångad, vilket gör leken svårare av sig själv utan att någon ändrar en regel.
Varianten för många barn, där alla till slut sitter ihop i samma kedja.
Vatten, olja och sirap i samma burk, där barnen dokumenterar vilka som blandar sig och vilka som lägger sig i lager.
Tennisboll mot vägg i högt tempo, där rollen som king byter ägare så fort någon missar.
Barnen ritar en egen kläddesign inspirerad av ett land de valt och berättar vilket mönster som kom varifrån.
Alla plagg på, springa, alla plagg av, vilket gör finmotoriken till det avgörande momentet.
Grundvarianten där varje fångad tar hand med jägaren tills hela gruppen springer ihop.
Ett stycke lyssnat i stillhet, sedan får barnen berätta med ord, teckning eller rörelse vad de såg framför sig.
Den enklaste stafetten som finns, för dagar då gruppen bara behöver springa av sig.
Zip Zap Zop och expertintervjun i följd, med avslutning där barnen leder en egen påhittad övning.
En känd saga spelas upp och får sedan ett nytt slut som barnen hittar på själva.
Ordförande, sekreterare och talarlista, alltså mötesformen övad innan den behövs på riktigt.
Ett riktigt problem från fritidshemmet tas till omröstning, där alla röster väger lika och beslutet skrivs ner.
Barn blir det de hör att de är, och den här övningen ger dem något att bli.
En äkta komplimang till någon man dragit ur en hatt, byggd på något man faktiskt sett.
Barnen ställer ut sina egna verk och svarar på publikens frågor om vad de ville visa.
Samma tema och tio minuter, sedan visar bilderna hur olika tolv barn tänker om exakt samma ord.
En associationskedja runt ringen utan rätt eller fel, följd av samtalet om varför orden hängde ihop.
Sång utomhus i skymningen, där barnen föreslår nästa låt och stillheten gör sitt.
Korgar på olika höjd med olika poäng, där barnet tävlar mot sitt eget rekord.
Från designskiss till färdig scenkostym av begagnade kläder, sydd för ett framträdande som ska bli av.
Alla får identiskt material och samma tema, vilket gör att skillnaderna bara kan komma ur idéerna.
En tråd i sockerlösning som besöks varje dag, ett projekt där tålamodet är själva innehållet.
Hela sträckan på händer och knän, vilket tar armar, axlar och bål på ett sätt löpning inte gör.
Det traditionella trädgårdsspelet, där laget måste komma överens om kastordningen innan någon kastar.
Ett naturuppdrag utan färdig metod, där laget själva måste komma överens om hur de löser det.
Ballonger som ska poppas med fötter, rygg eller armbåge, med ny regel för varje omgång.
En bro av sugrör som ska bära en linjal, byggd i lag och testad tills något ger vika.
Målet räknas bara om alla i laget rört bollen, en regel som gör passningen viktigare än skottet.
Gamla tygbitar klipps lika stora och sys ihop för hand till en egen liten textilyta.
Fritt byggande utan instruktionsbok, där konstruktionen ändras allteftersom idén växer fram.
Först naturljud från högtalaren, sedan barnens egna humningar, med fokus på var i kroppen ljudet känns.
Metall, trä, plast och glas slås an och sorteras efter hur de låter, vilket kräver ord för det man hör.
Tre rörelser som upprepas exakt så många gånger som ropas, alltså en loop utförd med kroppen.
En figur målas, namnges och får en egen historia, alltså hantverk som slutar i berättande.
Färgläggning där processen räknas och inte resultatet, i eget tempo och ett fält i taget.
Vinnaren stannar kvar och nästa lag kliver in, ett system som gör att ingen står och väntar länge.
Egen docka, egen röst och en scen bakom en kartong, där varje barn ansvarar för sin figur.
Sången framförs bakom en skärm, vilket sänker tröskeln för den som annars aldrig skulle sjunga.
Masken skiljer barnet från karaktären, vilket gör det lättare att våga improvisera.
Fri dans som bryts tvärt när musiken tystnar, en övning i att stoppa kroppen mitt i rörelsen.
Fem rätter från olika länder smakas och placeras på kartan, med samtal om vad klimatet gör med maten.
Barnen tar isär tre reklamfilmer och gör sedan en egen, medvetet överdriven, för en påhittad produkt.
En guidad visualisering inför en tänkt final, med andning och inre bilder som verktyg.
En tyst promenad med tre stopp, där varje barn delar en observation vid varje stopp.
Skogsvägen gås under tystnad, med en minut stillasittande för att höra fågel, vind och knäckande grenar.
Soloframträdanden inför en jury som måste motivera sina val konstruktivt.
Stången kläs, reses och dansas kring av hela gruppen, alltså en tradition gjord tillsammans.
Ett kortspel om en bilresa där valet står mellan att köra på eller stoppa någon annan.
Rörelse till lugn musik utan prestation, där farten byts var tredje minut och kroppen får kännas efter.
Fem minuter i fyrtakt, kort nog att hinnas med precis före ett moment som kräver lugn.
Tjugo minuter i en egen bok utan instruktion eller bedömning, där delandet efteråt är frivilligt.
Finalkvällen med scen, publik och prisutdelning, där barnen både uppträder och tar emot gästerna.
Bär och löv stöts till pigment och testas på papper, med jämförelse av vilken växt som gav starkast färg.
Barnen rör sig tyst för att inte skrämma djuren, vilket i sig blir den viktigaste lärdomen.
Var och en väljer sin plats att sitta stilla på och känner efter hur kroppen svarar på tystnaden.
Löv, pinnar och stenar läggs i mönster på marken och fotograferas innan de lämnas kvar.
Konst som får blåsa bort, i Andy Goldsworthys anda, vilket öppnar samtalet om det tillfälliga.
Kojor och miniatyrlandskap av fallna grenar, byggda om tills konstruktionen faktiskt håller.
Blommor bankas fast i fuktigt tyg tills pigmentet går över. Tyget hängs sedan i solen resten av dagen.
Pinnar mot sten och kvistar mot bark blir en orkester där en ledare visar vems tur det är.
Tio minuter stilla på egen plats med lupp, sedan ritas det man sett och jämförs med de andras.
En checklista med ett rött löv, en rund sten och ett frö, sökt i smågrupper utan att något skadas.
Ett fynd för varje sinne, vilket tvingar fram uppmärksamhet på annat än det man ser.
Fem minuter blundande där varje nytt ljud räknas på fingrarna innan gruppen jämför.
En lista med naturföremål att hitta, följd av genomgången där varje fynd ska förklaras.
Samma ord sagt argt, ledset eller artigt, vilket visar hur mycket tonfallet avgör vad som faktiskt sägs.
Att ta emot ett nytt barn spelas upp och pratas igenom, så att välkomnandet blir en vana i stället för en tanke.
En brustablett i olja och vatten ger en lavalampa. Kvar står frågan om varför lagren aldrig blandas.
Egna lagflaggor, inmarsch till musik och en speaker som presenterar, alltså upptakten som sätter tonen.
Karta och kompass i par, med jämförelse efteråt av vilka vägval som faktiskt lönade sig.
En dirigent styr vem som spelar och hur högt. Rollen går runt så att alla får leda gruppen.
Ett torn av papprör utan lim, som mäts när det står och analyseras när det ramlar.
Hinderbana på tid med stoppur, där barnet jagar sitt eget rekord och inte varandras.
Varje barn äger sin egen bulle från formning till ugn, med stationer för blandning och garnering.
Frågekort som besvaras i ring, ett sätt att lära känna varandra utan att någon behöver hitta på något.
Frukten skärs och blandas gemensamt, sedan äts allt i skuggan en varm dag.
Maten bärs ut, äts på plats och städas undan gemensamt, med naturen runt om som samtalsämne.
Mörklagt rum, stjärnbilder på skärmen och en lugn berättelse om en rymdresa.
Grupperna planerar, övar och spelar in ett riktigt avsnitt som sedan lyssnas igenom tillsammans.
En bild byggd enbart av prickar, som först blir begriplig när man tar ett steg tillbaka.
Alla springer på signal mellan två linjer medan den i mitten försöker hinna ikapp.
Muskler spänns hårt och släpps sedan, vilket gör skillnaden mellan spänd och lugn kropp påtaglig.
Samma pussel till alla och startsignal, vilket gör arbetsfördelningen inom laget avgörande.
Två kolumner på tavlan visar hur varje rättighet hänger ihop med ett ansvar. Gruppen formulerar sedan en egen regel.
En berättelse om ett barn som kämpat för sina rättigheter, följd av vad var och en själv kan göra.
En befintlig regel granskas, ifrågasätts och röstas om, vilket visar att regler går att ändra med argument.
Andning i takt med inspelat regn i ett halvmörkt rum, med en delad tanke till sist.
Ett eget manus med början, mitt och slut som repeteras tills gruppen är nöjd och sedan filmas.
Kedjereaktionen planeras baklänges från slutet, sedan justeras den tills hela ledet håller.
Astronauter jagas av utomjordingar. Varje fångad byter sida tills ingen astronaut är kvar.
Torkad mat betygsätts på ett schema, med samtal om varför rymdmat måste se ut som den gör.
Klapprytmer som blir längre för varje varv, utan material och färdiga att starta direkt.
Regler barnen själva har formulerat följs för att de är deras, inte för att en vuxen ser på.
Ett ihåligt träd eller ett mossigt stenblock blir hemvist åt ett väsen barnen hittar på.
Barnen rör sig till olika hörn efter sina svar och möter dem som svarat likadant.
Scenen designas utifrån vad berättelsen behöver och används sedan i ett riktigt framträdande.
Pjäsernas drag övas var för sig innan första partiet, med fokus på reglerna i stället för på att vinna.
Färdiga ställningar där ett enda drag avgör, lösbara även för den som aldrig spelat ett parti.
Den ena guidar den andra genom en bana med ögonbindel. Rollerna byts efter halva tiden.
Ett eget spel med regler tydliga nog att en annan grupp kan spela det utan hjälp.
Ett påhittat land får en flagga. Gruppen måste kunna förklara varje symbol de valt.
Bakom ett upplyst lakan berättas historien med händer och föremål, helt utan att någon syns.
Avståndet till lampan avgör skuggans storlek, vilket blir ett verktyg i berättandet.
Barnen röstar med kroppen mellan två alternativ och motiverar sedan sitt val för de andra.
Rulla, nypa och klämma, tre grundtekniker i lera som räcker för att komma igång.
De fem grundsmakerna en i taget, med jakt på precisa ord för det som händer i munnen.
Med ögonbindel ska smaken beskrivas innan den gissas, vilket visar hur mycket synen styr.
Två fästningar byggs innan första bollen kastas, vilket gör förberedelsen till halva leken.
Rullare, staplare och dekoratörer i varje grupp, med namngivning och foto när gubben står.
Skulpturen planeras på papper innan snön rörs. Den ställs sedan ut för de andra grupperna.
Tre stopp i vinternaturen för att lyssna på tystnaden, avslutat med en observation var.
Svart, vitt och rött i solen i tjugo minuter, sedan mäts temperaturen och slutsatsen drar sig själv.
Barnen väljer musik, dekorerar och sköter värdskapet för en fest de planerat själva.
Ett geometriskt mönster ritas på tyg och sys sedan efter linjerna med korssting.
En blandad hög sorteras i rätt kärl. Gruppen beslutar sedan hur fritidshemmets egen sortering ska bli bättre.
Den ena speglar den andras långsamma rörelser. Till slut leder båda samtidigt utan att någon bestämmer.
Historien byggs stycke för stycke i ringen, med pedagogen som styr stämningen och slutet.
Sprinklern är ett rörligt hinder mitt på planen, vilket gör banan oförutsägbar hela tiden.
Fri vattenlek under sprinklern, det enklaste svaret på en riktigt varm eftermiddag.
En handritad karta över skolgården med en fysisk uppgift vid varje punkt.
Flera lag springer parallellt på egna banor, så att ingen står och väntar länge.
Rätstickor på grova stickor, rad efter rad, tills det blir en disktrasa eller ett halsduksstycke.
Melodier nynnas och ska kännas igen, där den som gissar rätt väljer nästa låt.
Varje liten förflyttning fotograferas tills bilderna blir rörelse, vilket kräver verkligt tålamod.
Från manus till färdig film, allt gjort av barnen själva med surfplattan som verktyg.
Snabb musik som gradvis blir lugnare, alltså både energiventil och nedvarvning i samma pass.
Liggande andning till lugn musik, en tydlig markering av att dagen är slut.
Sagan berättas med röstväxlingar och pauser, följt av samtalet om vad som egentligen hände.
En gemensam måltid i blandade grupper, där samtalet är viktigare än att maten går fort.
Varje fångad blir ny fångare, vilket ger hela gruppen mycket rörelse på stor yta.
Enkla steg som hela cirkeln gör samtidigt, med musik som byts och tempo som ändras.
En öppen fråga runt ringen där varje barn hörs, följd av samtalet om likheter och skillnader.
Varje muskelgrupp hålls i femton sekunder, avslutat med tre andetag på mattan.
En hel dag med bad, sandslott och en gemensam installation av det stranden erbjuder.
Den blöta asfalten gör bollen oförutsägbar, vilket jämnar ut skillnaderna i teknik.
Bollen slås hårt i marken och ska fångas i studsen, med höjden som svårighetsreglage.
Sudoku i egen takt och på egen nivå, ett tyst arbete som passar den som behöver lugn.
Svamparna fotograferas i stället för att plockas, med guidbok och samtal om nedbrytarens roll.
Vatten bärs i en blöt svamp mellan hink och balja, där spillet avgör lika mycket som farten.
En pappersremsa i byxlinningen är svansen. Den som blir av med sin blir automatiskt ny fångare.
En sak att vara tacksam för i dag, delad i ring där ingen avbryter.
Tre ledtrådar och systematiskt uteslutande i par, med resonemanget nedskrivet och förklarat.
Att falla bakåt och bli fångad, en övning där tilliten blir konkret i stället för teoretisk.
Det högsta tornet som håller, med mätning och samtal om vad basen egentligen gör.
Ett träd planteras, skyltas och fotograferas över tid, alltså ett avtryck barnen kan följa i flera år.
Ett fågelhus eller en låda sågas, spikas och slipas med riktiga verktyg under nära handledning.
Bollen rullas runt ringen medan den i mitten försöker bryta, med tempo som ökar med skickligheten.
Tygbitar arrangeras om tills kompositionen sitter, först därefter kommer limmet fram.
Rörelse som om gravitationen var borta, långsamt och flytande till lugn musik.
Slowmotion med mjuka bollar som fångas varsamt, följt av samtalet om varför rörelsen ser ut så.
Hela historien berättas utan ett ord. Publiken beskriver sedan vad de tror att de sett.
En guidad dykning bland koraller och lysande fiskar, med varsam återkomst till rummet.
Färg eller siffra ska matchas, med specialkort som vänder läget på ett ögonblick.
Ett verkligt problem i vardagen får en prototyp som testas och byggs om minst en gång.
Gamla trasiga apparater plockas isär för att se hur kugghjul och fjädrar hänger ihop.
Kandidater, frågestund, anonym röstsedel och öppen rösträkning, alltså hela valet i miniatyr.
Något konkret positivt om en kamrat, sagt utan att någon annan görs sämre.
Ett armband som ges bort, med färger valda för att betyda något om just den vänskapen.
Trådar knyts i mönster tills bandet räcker runt en handled, ett tålamodsprov med synligt resultat.
En lek från ett annat land testas och jämförs sedan med en lek barnen redan kan.
En observationslista med vårtecken bockas av längs en planerad rutt.
Ett steg bakåt efter varje lyckat kast, tills ballongen brister hos någon.
Vatten bärs mellan två baljor där spillet räknas, vilket ställer fart mot precision.
Gissningen skrivs ner före varje test, sedan visar baljan om den stämde.
Vattnet skickas hand för hand längs kön, där takten avgör hur mycket som når fram.
Kranen mäts i liter. Gruppen formulerar sedan tre konkreta spartips för hela fritidshemmet.
Rör och brädor justeras tills vattnet rinner hela vägen, alltså felsökning i verkligheten.
Fri vattenlek med sprutflaskor, där den träffade sitter ut i tio sekunder.
Ett blött plastband på gräset som ger fart, med kö och tur och ordning.
Barnen står som guider vid sina egna experiment och förklarar dem för besökare.
En markerad avslutning gör uppstarten till något gruppen har gjort tillsammans, inte något som bara gick över.
Podium, medaljer och applåder, alltså ett tydligt punktum för hela temat.
Djurspår och frostad mark bockas av på en lista, med jämförelse av vad alla hittat.
Gruppens egna svar blir ett diagram. Samma data ritas på två sätt för att kunna jämföras.
Bikarbonat och vinäger ger ett skummande utbrott, följt av frågan om vad som faktiskt hände.
Enkla positioner hållna i några andetag, avslutat med tyst vila på mattan.
Djupandning och djurpositioner på matta, med vila som avslutning i stället för uppvarvning.
Zombien får bara röra sig långsamt och stelt, vilket gör självkontroll till hela poängen.
Namnen nöts in genom skratt i stället för genom upprepning, och det fastnar bättre.
Barnen dekorerar påskägg i egen takt och övar den noggranna handen som skört material kräver.
En guidad andning där barnen föreställer sig en blomma som växer inifrån, för de stunder gruppen behöver landa.
Höstlöv som blir konstmaterial, där barnen upptäcker formerna och färgerna först när de ska välja ut dem.
En ringlek där barnen ska känna igen varandra på rösten, vilket lär namnen på ett sätt ingen namnrunda gör.
Barnen springer till rätt färg när den ropas, en reaktionslek där den som åker ut blir hejarklack i stället för åskådare.
Blommor som hamras fram till avtryck på papper, i naturens egna färger och utan en enda tub målarfärg.
Barnen plockar och flätar sin egen midsommarkrona, ett hantverk där varje varv måste sitta tätt för att blommorna ska hålla.
Salt deg utan instruktion och utan färdigt resultat, för barnet som behöver händerna sysselsatta för att kunna landa.
Rörelseutmaningar i djurstil där hela laget måste vara klart innan nästa uppgift, vilket gör väntan till en del av övningen.
Yogarörelser med djurnamn där varje position hålls i fem till tio andetag, ett lugnt pass som slutar med vila på mattan.
Barnen härmar ett hemligt djur med kropp och ljud, alltså en övning i att göra sig förstådd helt utan ord.
Krabban går sidled, ormen slingrar, geparden sprintar. Barnen får syn på hur kroppen följer djurets livsmiljö.
Barnen planerar sin dekoration innan de börjar och jämför sedan planen med resultatet, vilket ofta är den intressanta delen.
Kartongfiskar med poäng eller räkneuppgifter, där matematiken kommer på köpet när fångsten ska summeras.
Med ögonbindel ska råvaran kännas igen på form, doft och ljud, vilket tvingar fram beskrivningar utan att peka.
Frukt och tandpetare blir skulpturer som fotograferas innan de äts upp, alltså skapande med ett inbyggt slut.
Gruppens egen sång ersätter högtalaren. Den som blir utan stol blir sångledare i stället för åskådare.
Ett frö i en egen kruka med namn och datum, alltså ansvar för något levande som märks först efter flera veckor.
En spökhistoria i dämpad belysning, där barnen ska hålla reda på ledtrådarna medan stämningen byggs upp.
Halm på gräsmattan och högläsning med himlen som tak, en vila som också är en taktil upplevelse.
Vatten, olja och sand i en flaska som blir vågor när den tippas, alltså ett experiment man får ta med hem.
Papper som blir tredimensionella havsdjur och hängs från taket till en gemensam undervattensvärld.
Burkar och risgryn blir slagverk. Passet slutar med att hela gruppen spelar samma rytm tillsammans.
Tio minuter i ring med rytm och gemensamma hopp, för de stunder gruppen behöver samlas utan att sätta sig.
Kottar, löv och mossa sorteras efter färg och form innan de blir en mandala på kartong.
Löv och kottar knyts fast i trådar tills grenen hänger rakt, alltså balans som barnen måste känna sig fram till.
Flaskor med ris och lock som cymbaler, där barnen själva listar ut vad som gör tonen ljus eller mörk.
En glidbana av vatten på lutande underlag, som blir samtalet om friktion när alla glidit klart.
En ledtråd om färg och sedan letar alla, en tiominuterslek som fungerar var som helst utan material.
Kuddar, filtar och en varm dryck medan julsagan läses, en läsupplevelse som är lika mycket miljö som text.
En papperstalrik som blir julprydnad på framsidan och ett handskrivet kort på baksidan.
Allas händer blir grenarna på samma träd, ett gemensamt verk där varje barn syns enskilt.
Kaninhopp till stationen, en påskuppgift och hopp tillbaka, med hejarop från hela laget.
Ansiktsbilder som ska namnges, med målet att komma bortom glad och ledsen till fler ord.
Med förbundna ögon måste hörseln göra jobbet, en övning i att lita på ett annat sinne än synen.
En burk knappar blir ett mönster eller en bild, med begränsat material som gör valen skarpare.
Varje barn väljer ett havsdjur att röra sig som. Bytessignalen tvingar sedan fram ett nytt rörelsemönster.
Tre stationer i dämpad belysning, upplagda för att ge spänning utan att skrämmas.
Höstlöv sorteras efter färg och form, pressas och blir bokmärken eller collage.
Torkade kryddor i egna tygpåsar, där doften sedan ska beskrivas med ord inför gruppen.
En rörelse skickas runt ringen och jämförs med originalet till slut, alltså källkritik gjord till lek.
Järnfilspån i en burk som formar sig efter magneten utanför, ett mönster barnen själva kan styra.
Varje matchat par ger en smakbit, vilket kopplar bilden på kortet till en riktig råvara.
Medaljer klippta i kartong som faktiskt ska delas ut vid idrottsfestens avslutning.
Klassikern som tränar arbetsminnet, med lugnt tempo och turtagning inbyggd i reglerna.
Traditionella midsommarlekar där rörelserna följer texten, dansade i ring med handfattning.
Bara ansiktet får användas, vilket gör att gruppen måste sätta ord på vad de faktiskt ser.
Barnen ligger på rygg och läser molnen som figurer. Av figurerna byggs sedan en gemensam berättelse.
Stolar som blir färre för varje runda, en klassiker där det svåra är att förlora med fattning.
Musiken tystnar och alla ska hitta en plats, med en stol borttagen varje varv.
Kortvarianten på en kvart, för de gånger det bara ska gå fort.
Att kunna varandras namn är första steget till att fråga någon om de vill leka.
Namnet ropas innan bollen lämnar händerna, vilket lär gruppen varandras namn på tio minuter.
En skylt med namnet i mitten och bilder på det man gillar runt om, uppsatt där andra ser den.
Varje löpare ropar alla tidigare namn, så kedjan blir längre för varje varv.
Fri dans i en hög höstlöv, avbruten tvärt när musiken tystnar.
Egna krukor som ska vattnas i veckor innan örterna kan användas i matlagningen.
Vika, klippa och sedan veckla ut, vilket ger en snöflinga ingen annan har.
Ett planerat mönster träs på tråd till ett armband som kan bäras direkt.
Påskmotiv klippta i färgat papper, där form och sammansättning är barnets eget val.
Systematiskt sökande under buskar och bakom träd, med gemensam räkning och delning till slut.
Ett ägg dekoreras efter en plan barnet gjort själv. Sedan ställs det ut tillsammans med de andras.
Stora äggformer som ritas, mönstras och klipps ut till en gemensam vägg.
Glasyr och strössel på egen kaka, där handkontrollen prövas i millimeterskala.
Ett handskrivet uppmuntrande kort till en klasskamrat, alltså skrivande med en riktig mottagare.
En påse sys ihop och får ett Jack-o-lantern-ansikte innan den fylls och hängs upp.
Färgerna målas i vått papper så att de flyter ihop, vilket gör tempot till en del av tekniken.
Glittret virvlar och sjunker långsamt, en flaska barnet sedan kan ta till på egen hand.
Bara kommandon som börjar med Simon säger ska följas, alltså impulskontroll på tio minuter.
Ledaren höjer tempot för att lura gruppen, vilket gör lyssnandet svårare än rörelsen.
Ledtrådar om höstens natur ska matchas mot riktiga fynd, vilket blandar läsning med rörelse.
Skuggan ritas av medan kompisen håller sin pose. Siluetten målas sedan i valda färger.
Kroppen blir verktyget i orörd snö. Konsten är att resa sig utan att trampa sönder avtrycket.
Samma vikning för alla ger ändå unika mönster. Samtalet handlar om varför snöflingor är sexkantiga.
Sprutflaskor med färgat vatten mot vit snö, ett underlag som gör varje färg tydlig.
Sand och snäckor på ett kort med handskriven hälsning inuti, klart att skicka hem.
Svart garn spänns mellan fasta punkter tills nätet håller, vilket kräver att paret enas.
En vit påse, ett tuschansikte och tidningspapper som fyllning, klart på tjugo minuter.
Den som taggas blir själv spöke, alltså ett rollbyte som kräver ny strategi mitt i leken.
En stafettbana med spindelväv och läskiga markeringar, sprungen i lag med armband som pinne.
Att säga stopp är lättare om man har övat på det när det inte var på riktigt.
En gammal strumpa blir ett djur med namn, alltså återbruk som slutar i en presentation.
Tomten kryper och varje fångad ansluter till laget, tills bara en är fri.
Trollet fångar och varje fångad hjälper till, i korta omgångar som startas om ofta.
Ett tunt tyg förlänger rörelsen. Gruppen sätter ihop en kort koreografi till slut.
Frysa på signal och sitta ner om man rör sig, en kvart som tränar bromsen i kroppen.
Fem minuter tystnad utan skratt eller viskningar, det snabbaste sättet att sänka tempot i rummet.
Hönan skyddar sina kycklingar med utbredda armar medan höken letar en väg förbi.
Kroppen ändrar sig efter vädret som ropas, från hopkrupet regn till snurrande solsken.
Glidande valrörelser mellan stationer, med en valutmaning vid varje vändpunkt.
När dagens ordning finns på väggen slipper barnen hålla den i huvudet, och de som behöver förutsägbarhet kan gå och titta själva.
Vandringen stannar för att lyssna. Ljuden jämförs sedan med hur det lät i vintras.
Pipetter på vått papper ger mönster ingen kan styra helt. Verken namnges av barnen efteråt.
Vatten på asfalt syns tydligt och torkar sedan bort, vilket tar bort all rädsla för att göra fel.
Katten, kon, ormen och trädet hållna i tjugo sekunder var, sammanflätade till en lugn sekvens.
Bingo med djurljud och djurbilder, där den som får rad måste berätta en sak om ett av djuren.
Djurljud som ska kännas igen och sedan härmas, där rösten får användas på ett sätt den sällan får i klassrummet.
Magnetspö och vatten, en sensorisk lek som håller fokus kvar hos barn som annars har svårt att sitta still.
Gömda gummidjur som söks i par, med samtal efteråt om var varje djur faktiskt lever.
För att lösa uppgiften måste barnen se vilka som är där, och alla blir därmed någon som räknas.
Ett barn som vet var sakerna finns behöver inte fråga en vuxen om allt, och det blir tryggare och mer självständigt.
I Fritio lägger du en aktivitet rakt in i veckoplaneringen, ser läroplanstäckningen växa fram och får underlaget till uppföljningen på köpet. Planeringen blir försvarbar, inte bara gjord.